Skolan
 

 
Skolan
i Vedevåg, en länk till utbildning.      

 

 

 

Förskolan (vid kyrkan) i gamla skolan 1977. 

 

Vi förflyttar oss tillbaka i tiden, så där 100 år från nu. Vi möter elever som utbildades i 1866-års skola. Skolkortet är taget 1904 och magistern har samlat hela skolan i sluttningen från Klockstapeln. -Kyrkan skymtar till höger:

 

 


 

 

Om vi så hoppar fram 20 år från dessa skolbarn,till 1924:

 

 

18 år senare 1942 möter oss dessa glada skolungdomar :

 

 

 

En del känns igen! Lägg märke till björkveden till höger i bild! Upplagd till tork inför vintern. Enda värmekälla i skolans klassrum, korridorer (ej toaletter i källaren) var de knastrande järnkaminerna. Vi ska inte tala om golvdraget

 

 

 

Skolorna i Vedevåg och Högstaboda. Som jag minns dem åren 1947-1953.

Av: Hans S Eriksson från Hagalund i Backa.

 

 

Fotograf: Veronika Eriksson/Norgren/Hansdotter, själv gått som 5-åring i förskolan här.

 

Denna vinterbild av Vedevågs skola anger ”temperaturen” på och i skolan som jag minns den! På mornarna ställdes klasserna upp i rader framför ytterporten, ordningsmannen först, avlämnade  s i n  klass till jourhavande lärare på trappen efter att denne ringt upprepade gånger i handklockan. Därefter fick vi klass efter klass passera dörrhålet och in till korridorerna där björkklabbarna knastrade i de av vaktmästaren upptända järnkaminerna. Mjölkflaskor och smörgåspaket fick stanna på bänken under våra ytterkläder när vi gick in till klassrummet och den väntande skolbänken, med lock för pennor och bläckhorn och lock för skolböcker.

 

 

 

 

Ofta på rasterna uppstod snöbollskrig mellan klasserna. De yngre måste      alltid med fysisk energi  v i s a  de äldre att de inte var sämre och fick lite extra bjuda till för att visa sin jämbördighet- Mest grabbarna ”krigade”! Flickorna skapade sina egna arenor, ibland nerför kyrkbacken mot vägen :

 

 

 

 

I grönska inbäddade : Kyrkan från 1837, äldre Skolan från 1866, 1916-års Skola, Missionskyrkan från 1903 o Begravningsplatsen uppförd, från 1853. Allt vid Arbogaåns västra flodarm där Wedevågs andra Hytta var uppförd i Västra fallet (5 m. fallhöjd) samt Knipphammare och Kvarn (1796-1906).    

Om vi antar att ringarna också undervisade bruksbarnen + att de hemmavarande knektarna och husarerna även lärde barnen grunderna kan vi utläsa, a t t  ringare fanns bosatta i Wedevåg från 1675, även 1690 och att knektar/husarer omnämns med början 1572 – Matz Tromeslager. Yrkesmässigt var det Mästarna som lärde upp gesällerna och då ”får vi ducka”, för en 500-årig tradition av lärande vid Wedevåg-Kvarnbacka.

 


 

Hans S Erikssons ”examensarbete” till

skolavslutningen Vedevågs skola 1948.

 

Ur faster Hennys Visbok, sidan 110:

 

Lästes inför HELA klass 1 och föräldrar-

 

        
På darrande ben o svettiga händer!

 

         44. Haren

 

Haren han hoppar i hagen. >>Nej tänk, vad jag vart rädd!
Där slog mig en kvist uppå magen,
just som jag låg i min bädd.>>

 

Haren han skuttar i skogen. >>Nej tänk, jag for upp ur min blund!

Där gol en tupp bort vid logen, Jag trodde det var en hund.>>

 

 

Haren ränner i backar.

>>Nej tänk, så rädd jag blev! Där borta bland hö och stackar

gick det en kråka och klev.>>

 

Å gren satt en skata och gluttade. Skrattade och gluttade ned :

>>Bevars, vad den stackarn han skuttade! Aldrig så har han nå´n fred.>>

 

Klass och föräldrar stumma av beundran?

 

 

 

 

M e n , för att ta det hela från början! Tuppen i hönsgårn´ vid Hagalund väckte mig ur min nattslummer på rummet en trappa upp i föräldrahemmet där två körsbärsträd om våren dränkte utsikten mot Snickartorp med sin vita blomsterprakt. Motvilligt kröp jag i kläderna, knäppte kängorna och gick de 16 stegen ner mot köket och den väntande frukosten.Mamma Agnes hade varit uppe länge och”skickat”iväg H u s s e som hon kallade Pappa Oscar. Han jobbade med utelaget i Wedevågs Bruk som byggnads- och tegelbruksarbetare samt stapelläggare vid Sågen. Klädd i blåställ och Vegamössa med unikabox cyklade han i ur och skur 10 km per dag, hem på lumchen och tillbaks. Själv åkte Agnes med mig på pakethållaren fram till skolan – tillbaka gick jag själv!

 

 

 

 

Utsikten från ungkarlslyan över körsbärsträden mot hönshuset i Hagalund och de båda husen vid Snickartorpet (längst bort), Fritz Erikssons, Gunnar Axelssons, Alf Åbergs och Bror Lundblads.    >Mitt rum till och med 1995<

 

 

Hemmet, uppfört av Oscar Eriksson 1940, själv uppvuxen bredvid i Hagalund och son till Hilma och August Eriksson. Hon från Lockhyttan (där TV-masten står), han från Åfallet (vid Högstabodasjön). Vårens värme låter knopparna i körsbärsträden slå ut i full,vit blom,sommaren är i sikte!

 

 

En dag tog vi Oskar Åkerstrands buss till Folke Persson i Lindesberg

 

 

  Nalle fick senare sällskap av Lisa – ett outplånligt par som jag bar!

 

 

      

 

 Jag växte upp och det kom flera ”snälla tanter” på besök – c:a 5 år.

 

 

 

 

Att åka i hölasset var det roligaste jag visste! Två trygga pållar drar.

Bröderna Karl,Oscar och Fritz går bredvid med räfsor och högafflar.

 

 

Greta, min kusin, dotter till Nanny, min fars syster, ropar hem > k o- s s e r a <  om kvällen! De betade på dagarna i sluttningarna ner mot järnvägen och i kanten mot Snickartorpsskogen.
> k o s s e r a <

 

 

 

Med pannlugg, långstrumpor och knäppkängor möter jag världen i detta klassrum!Läraren Britta Karlsson är inne på sina sista tjänste-år, hon har lägenhet i samma våningsplan som vårt klassrum, d.v.s.

andra våningen mot Herrskapsberget och Karelen. 1:a klass år 1947-48 är från vänster (bak) Rita Johansson, Gunnel Hård, Lena Hammarström, Åsa Jansson, Ingemar Knutsson, Marianne Petter-sson, Asta Karlsson. (nedre) Mildrid Helsing, Gun Hammarström, Katarina Harrysdotter, Bengt Hellqvist, Hans Sune Eriksson och Majken Börgel. Leden börjar tunnas ut! -År 2010 har tre lämnat livet.

 

 

 

Vår lärarinna tyckte väl att vi skulle få lite roligt, så hon bestämde att vi skulle få göra en skolresa till Repbäcken, söder om Falun. Sagt och gjort, vi klättrade ombord på persontåget i Vedevåg och hamnade, troligen för övernattning i detta hus; - Skolan, numera Hembygdsgården i Repbäcken. - Året borde ha varit 1949 på våren?

 

 

 

På midsommar dansades sommaren in, till Erik Linds fiol ljöd musiken som ekandes återfördes till våra öron. Förr samlades 6.000 personer på Storön vid midsommar, när Evangeliska Fosterlands-stiftelsen höll sommarting och riksbekanta sångare och musiker inbjöds att medverka. - Bröderna Sparre sponsrade detta. På den 1871 anlagda järnvägen anordnades extratåg till WEDEVÅG.

 

 

Sommarlekarna på Lillön förekom 1923-25 under Karin Grabes tid inom Wedevågs Kulturella Ungdomsrörelse. Klädda till blommor av olika slag utgick man från Teatern över Torget. I en lång rad gick man med spelmän i täten,vek av vid Hästdammen, förbi Tvättstugan och upp mot de rälsskenor som fanns kvar efter Gamla Tegelbruket som 1726-1895 brände taktegel här. In genom tallskogen. Skogs-kyrkogården skymtade mellan stammarna och man höll, först när man kommit fram till den lilla bastun vid badklippanLillön. Den som utsetts till Prinsessa med tiara sprang före de andra. Den som först hittade henne blev obligatoriskt, nästa års Tiarabärare.

 

 

 

Med Olga Lindmark, Vasselhyttan i täten drar Blomstertåget mot Lillön. Hennes tre närmaste medspelare  k a n  vara följeslagare som hon har med sig? Violonisten till höger är Rudi Lundin, i detta sammanhang mer känd som ackompanjetör till Vedevågs Folkdans-lag som även de framträdde i Teatern. Bilden från Torget med bygg-naden Kattosten i bakgrunden.

 

 

 

Karin Grabes”Wedevågs Kulturella Ungdomsrörelse”har nått pelar-salen och den svala skuggan, under tallarnas breda kronor. Framför sig ser de, det månlandskap som århundraden skapat, när tegel-slagarna grävt fram ler ur den lämpliga marken nedanför. Som meterioritnedslag har djupa hål urholkats av tegelbruksarbetarna som det skulle ta ända fram till 1930 att fylla igen och skapa idrottsplanen. Donerad till WIF av ”Löjtnanten” Gunnar Sandström.

 

 

Vid Hagalund och släktgården Åfallet är det skördetid hos Anders Eriksson. Som skomakare och klok gubbe överlever Oscars farbror som siste ”utpost” de långa ensamma åren i stugan vid Högstabo-dasjön, nedanför Riskhällen, där arbogaån likt en livmoder pekar ner mot de båda forsarna i Frövi. Kusinerna Greta och Siri (Fritz och Teklas dotter) hjälps åt att paketera äppelskörden, som senare hämtas av uppköpare och hamnar på diskar lite varstans.

 

 

 

När röken lagt sig från de pyrande eldarna från potatisblast som i sena kvällar glödde som onda ögon i den tilltagande skymningen från sänkan ner mot Snickartorpsskogen, visste man att årets potatisskörd vilade tryggt i jordkällaren vid Hagalund. En storspov hojtade från våtmarkerna framför banvaktstugan, mörkret tilltog och det bar sig att gå till nattvila. Nästa dag var det marken i Lindesberg där Greta och Siri hälsade på karamelltanten Elsa (Oscars syster). Tillsammans med maken Erik Björk skulle hon bli den siste av släkten som fram till 1960-talet skulle bebo Åfallet. (Erik Andersson 1853-Elsa Björk 1953)

 

 

 

 

Läraren Axel Bohl har här samlat vår klass 1950 nedanför klocksta-peln och bredvid Kyrkan, nära vår skola i Vedevåg. 2010 har sex av mina klasskamrater lämnat livet. Här ett glatt gäng, ett par år efter andra världskrigets slut –en ny tid skulle komma! Detta är 3:e klass.

 

 

 

Även i 4:e klass fick vi läraren Axel Bohl. Han bodde med familjen ovanpå vår lektionssal (söderläge mot den äldre skolan). Ibland stötte madam Bohl med kvastskaftet i golvet ovanför där vi satt. Då visste Axel sig, att med hast skynda sig upp till sin hustru. Efter en stund kom han ner, ibland tog det längre . . .

 

 

Skolresan gick till Djäkneberget i Västerås 1951, dit också föräldrar deltog; - från vänster Alice Hellqvist, Brita Olsson, Agnes Eriksson och majstro själv, Axel Bohl.    - Idag fridlyst område, p.g.a. grodlek!

 

 

På Djäkneberget i Västerås har mammorna bestigit denna urtids-häst. De är fr.v.: -Alice Hellqvist, Brita Ohlsson och Agnes Eriksson. Alice = Bengt, Brita = Katarina och Agnes = Hans.   - Året är 1951 -

 

 

 

Hemma i Hagalund satt Nanny Doretea Eriksson och slog på sin vävstol. Meter blev till meter och vi barn samlades ibland omkring henne för att på lite närmare håll se vad Nanny höll på med. Här är det Wikströms barn som kommit över gärdet för att leka med mig. Vi tittar in ett slag innan vi fortsätter hem till min sandhög.

 

 

 

Vad jag minns kom mormor från Björkvik i Fageräng bara en gång på besök. Hon var född i Sätterbo utanför Arboga och hette Vendela Pettersson, född Wåhlstrand. När hon gick bort 1946 beställdes för henne en gravsten med samma motiv som den Anders Eriksson i Åfallet hade fått – En nedgående sol med tre fåglar som flyger. Bara en person ligger mellan dem på kyrkogården. -Anders sten är borta!

 

 

 

 

Med början 1952 fick vi kliva på skolbussen och förflyttas till skolan i Högstaboda. En annan klass fick bussa till magister Lundgren i Rya, för att avlasta Vedevågs skola. Vi hade börjat bli trångboda. Vi 40-talsister hade börjat ”ta plats”, skolsalarna ”sprängdes” under vårt tryck! Själva skolhuset är uppfört av byggmästare J.P. Örtberg i Backa och har gått och väl nu fyllt 100 år. Skolan i Öskevik har samme byggherre och tydligen av samma aktningsvärda ålder. Mat- och gymnastiksalen fanns i det vänstra huset. Utedass på baksidan. Troligen är det jag själv som står vid trappen och vinkar mot planet.

 

 

 

Sissan Lundin var vår köksföreståndarinna när vi tillbringade åren i Högstaboda. Här motar hon ut Eklövs katter som kommit på besök, känt matlukten och sprungit hemifrån. Sissan lagade vår mat med omsorg, så vi hade ingenting att klaga på.  - Under fanns slöjdsalen!

 

 

 

På höstarna i Högstaboda fick vi hjälpa till i Trädgården. Det var på friluftsdagarna som vi skulle ”luftas”, få lite sol på oss innan mörkret sänkte sig, då dagarna blev kortare. Trädgårdsredskap från Wedevåg – så klart! Vad vi  i n t e  visste då, var att en hyttplats fanns vid Koverbodabäcken, daterad redan 1383. Tillsammans med Båårs hytta, de äldsta här på trakten. Båda skänktes till Vadstena klosterkyrka, av Bo Jonson Grip, den idag kallade ”Blåkyrkan”.

 

 

 

Barnen växer till sig! Titta på Inger Egeryd, (stående bredvid lärarinnan) hon ser redan ut som en tonårstjej, sina 12 år till trots! Magister Kjell Johansson till höger var våran lärare. Han körde oss till bastun om fredagarna, i sin lilla Austin A 40.-Jag vet inte, hur han bar sig åt men fram kom vi och fick träffa ”ryggborsterskan Maja Andersson”

 

Vi kunde inte reta honom – då small det!  - Jag testade en gång och fick världens ”hurring”! Han slog och ”sköt” samtidigt! Efter själva hurringen, sköt han oss från sig, så en del hamnade på golvet , under närmaste skolbänk. - Rena ”Vilda Västern”!

 

 

   

 

När vi gick 6:e klass i Högstaboda skola fick vi Arne Andersson som lärare. Han var just och gav oss godkända betyg, så att alla som ansökt till Realskolan, kom in. Fick lilla -a- i teckning! Något som Ragnar Lindén snabbt reducerade nästkommande terminsavslutning till ett (kanske rättvisare) –B-. Här skildes vi åt! Våra klasskamrater
gick
7:an i Vedevågs skola för Göte Segeland! >Ära vare hans minne< I simskolan lärde han mig simma 200 m. rygg 100 m. klädsim 100 m. flyta, livräddning samt att dyka efter föremål som låg på botten, ofta en vit skiva med ett sänke. Vi minns G. Segeland!

 

 

Arne Anderssons 6:e klass vid Högstaboda skola 1953. Vi var alla födda 1940, så här hade vi hunnit bli 13 år. Både flickorna och pojk-arna började nu utvecklas mer och mer, så vi pojkar fick passa oss för de alltmer attraktiva små damerna! Men i stort sett trivdes vi här i Högstaboda! Vi var mer avskilda från klasserna i Vedevåg och kunde i lugn och ro odla fram en egen stil.  - Två år hann det bli här!

 

Detta är MITT sista klasskort från Folkskolan i Vedevåg och Högstaboda.

 

När vi efter 40 år, åter möts  k ä n n e r  vi fortfarande igen varandra!

 

 

Den 25 september 1993 är det då äntligen dags att samlas i Skolan Vedevåg för en första (och sista) klassträff. 7:e klassarnas avgångs-lärare var Göte Segeland som ställer sig till förfogande att med hjälp av Inger Pikkarainen inbjuda att genomföra arrangemanget. Vi samlas i den södra, nedre skolsalen, mot äldsta skolan. Den närvar-ande prästen som inleder sammankomsten, tänder 5 ljus, ett för var klasskamrat som lämnat livet. Videokameran surrar och dokument-erar sammankomsten. Därefter åker vi till Lindegården för måltid, allsång och eftersnack. När vi därefter skiljs, vet vi inte om vi nån gång kommer att återses! Ändå ler vi mot varandra och återgår – var och en till sitt. I min klass, första och andra,var vi tre pojkar. Jag är 2010 ensam i livet! -Bengt Hellqvist o Ingemar Knutsson är borta!

 

 
 

vedevag.se ©