De kom under vårsådden, och reste då plogarna sattes i jorden,
år 1717
Tankar kring, hur styckegjutningen kunde gå till verifierat av Varbergs kanongjutning i Guldsmedshyttan 1995.
Vi kan väl kalla dem säsongsarbetare? Ingen vet varifrån de kom, ingen vet vart de for. Med gnisslande vagnshjul kom karavanen ringlande en kväll, just vid solnedgången, påminnande om medeltidens resande teatersällskap som reste landet runt i bruntäckta hästdragna prärievagnar. De här gjötrallarna kom med redskapsvagnar, skinntäckta blåsbälgar, griptänger, kokillvagnar och allt vad som behövdes för ett större gjuteriarbete. De slog upp sina övernattningstält på Lillön och snart syntes eldarna för matlagning skymta passerande vid Östra bron.
Ja, Lillön eller Kvarnbacka Ö, blev platsen för det här halvårslånga besöket av gjutarlaget, som ingen visste varifrån de kom eller vart de var på väg. Närheten till masugnen hade varit avgörande vid valet av arbets- och lägerplats. Det varma gjötet kunde man inte skvimpa runt med hur som helst. Vid 1.300 grader skulle det flytande järnet tappas i den förberedda gjutforman av sand och harts, som formats efter en trämodell. Så skulle järnet långsamt svalna, vilket kunde ta upp till en vecka. Därefter hissas kanonröret upp i ett borrtorn för finbearbetning
Men nog företrädde gubbarna en härlig syn! Vidbrättade hattar, knäbyxor med lindade underben sågs de spankulerandes mellan salustånden vid Torget eller på väg till Krogen. Deras bords- eller vandringssånger finns nog bevarade genom muntlig tradition i bygderna, men lämpar sig knappast för tryck! De ljöd muntra, obarmhärtigt ekandes längs smedjornas längor, nedåt Storöns tvättbrygga för att tona bort med avskrädet i Kattgölens glödande och rykande helvete. Svarta av masugnssotet, gjutbäddens svärta och träkolets rök, fick dem osynliga nattetid.
Det ryktades att när de inte hade jobb, de höll till i gamla rövarborgar och grottor vana vid utevistelser led de ingen nöd! Vet vi namnen på några? Ja, eftersom de ibland kom i kläm med rättvisan finns en del bevarade; Ur leden i ”De laglösas län” i Åkerbo Hundarne, träder de fram i ljuset, en efter en. Lyfter nonchalant på hatten, bugar och försvinner tillbaks in i dimman. Det är: Lasse Skytt, lagbossen, Kanon-Knutte, Måttar-Maggi, Skånska-Stenkulan, Schlaktar-Rakan,marketenteri, Hans Krokfot ell. Svarta Handen, Marten Fiz, Ramnäs-Rambo o Hulken Ströming.
Men nu ska vi baka det första >>skyttet>> i formen! Masugnens kokpunkt närmar sig, vi lyfter på locket och ser på färgen när tappögonblicket närmar sig. I formen faller smältan, i båda, då halvorna efter avkylning sammanfogas och uppvärms, nu i lerformar till avsedda 1.300 grader genom oavbruten eld underifrån. Sakta rullas ”limpan” runt över elden. Järnskenor sammanhåller gjutformen som nu är tegel. Gjutarlaget arbetar i omgångar, dygnet runt, för att uppdraget inte ska misslyckas och de måste börja om från början med form o eld
Då gjutningen är avklarad hissas stycket upp med block i ett borrtorn. Sakta sänks >>skyttet>> ner över den snurrande borren vars kraft genereras från hästvandring eller vattenhjul. Kanonröret rensas i loppet från grader och utstående restgjöt. Tapparna svarvas tills rätt balansering skett inför placering i lavett. I arbetsbänk borras fänghålet baktill, för tändtrådens avgörande glöd in mot krutpaketet. Hållfasthetsprovet görs efter första gjutningen vid Stockholms slott, där Hovfaktoristen placerar lagbasen gränsle över röret vid 1:a provskottet.
Påsk och midsommar ligger bakom, tälten på Lillön rivs, prärievagnarna lastas. Med samma hjulgnissel knarrar de över Västra bron och försvinner, på Yxevägen!
”Bakreceptet” är hämtat ur arkivet hos Åkers Styckebruk efter fransk modell, 1680, gm. Hans S Eriksson 2000.
Kanontransporten ägde rum vintertid, på kraftiga kälkar.
Källor: Wilhelm Tamm; ”Linde o Nora 1643-1943”, Sören Klingnéus 2006,Hans S Eriksson
Under sensommaren kom transportkälkarna ner med malmpråmar från Guldsmedshyttan till Dalkarshyttan och med häst och vagn från Hällefors-Gyttorp. Detta var områdets klassiska kanontillverkare med början redan på 1560-talet. Forbönder transporterade via Båår, genom Degerveden, kälkarna från Dalkarshyttan till Kvarnbacka Ö. Ett efter ett skulle de tunga kanonrören sakta lyftas på kälkarna, ordentligt surras fast för att invänta kyligare väder och snön som skulle göra transporten möjlig att utföra.
Den kommande transporten hade vissa administrativa förtecken! 1.) Broavgift. 2.) Bompenning. 3.) Tulltaxa. 4.) Hamnkostnad. Före avresan skulle 5.) Vågavgift vara erlagd, detta för att transporten måste vara invägd och kunna uppvisa bruttovikten vid passerandet av Broar och Tullar. De angränsande städerna hade från och med 1691 rätt att ta ut vågavgift och brotull av hammarpatronerna, även när de i n t e passerat genom städerna! Efter stridigheter 1712-1727, segrade patronerna, 1731.
Men vem och vilka skulle genomföra, den kanske tyngsta transporten från Wedewåg under Karolinertiden? Att ta hästar som dragdjur var kanske lönlöst! De användes till rikets fälttåg, för postbefordran och till skjutshåll.
Mer praktiskt vore oxdrag! Oxdriften söderifrån genom Örebro ägde rum i månadsskiftet augusti/september. Årligen passerade mer än 5.000 oxar och givetvis togs oxtull upp vid Storbron;-1624 med inkomsten 1.266 dal. Till en enda gruvlina behövde repslagarna 200 oxhudar (Karin Pilkvist i NA).
Oxdriften norrut förekom troligen fortsättningsvis genom trånga dalgångar och väl trampade skogsleder, allt för att undgå städernas broavgifter och tulltaxor. Uppköpare i Örebro hade då försäkrat sig om ett större antal oxar till den stundande vintertransporten 1717-1718 från Wedewåg. Under september månad kan de ha anlänt med oxdrift och fått tillstånd till bete vid Källängen, Nyängen, Palnängen, Sjöängen, Prästängen o Österängen. Resten fick bete utåt Båår, Sunnkärr, Högstaboda, Kåverboda och Åfallet.
Forbönderna förberedde transporten. Reskassan skulle räcka till foder för dragdjuren, mat o dryck samt övernattningar. Värdshus/krog fanns i var sjunde gård. Vägen var utstakad. Den gick kortaste vägen mot den planerade utskeppningshamnen, som bestämts till Skebäck. Via Hjälmare kanal och Mälaren avsåg man att transporten skulle fortsätta genom Östersjön, Kattegatt och vänt läge vid Strömstad. Beställare av de 18 kanonerna av 48 punds storlek var Karl XII, till sitt norska fälttåg år 1718.
Den kilometerlånga slädkollonnen lämnade djupa spår i marken där den drog fram! Förbi Järle, Skärmarboda, Kil slingrade sig oxspannen fram mot ett Örebro med knappa 2.000 invånare. Vid ilastningen på kaj förlorades ett >>stycke>>! Detta påträffades vid muddringsarbeten 1868.
Skänktes till Karolinska skolan som förvarade kononröret monumentalt till 1888, då det vidaretransporterades till Armémuseum i Stockholm. Vad som hänt övriga 17 kanonrör i denna leverans är okänt. -Oxarna blev Falukorv!
290 år senare ligger Wedevågs eldrör prydligt upplagt framför armé-
museum i Stockholm efter ett äventyrligt ”leverne” i >Rök o Damm<.
Men det var inte bara 48-pundiga kanoner från Wedwog-Qwarnbacka!
Vi vet att till antalet var pundtalen 3 – 24 de vanligast förekommande.
Här några bildexempel på, VAR dessa kunde placeras, inom försvaret!
Här ses en 18-pundig kanon, som avfyras av besättningsmännen ombord.
En skjutklar fältkanon har rengjorts och laddas av femmannabesättning-en.
Men vi ska titta närmare på tillverkningen, som den kan ha gått till bakom Kvarnbacka och Wedevågs masugnar. För masugnar har funnits, både vid det Västra som vid det Östra fallet! Man vet att hos några kanongjuterier förekom att gjutningen även förekom direkt på masugnen. Man murade helt enkelt fast en eller flera (oftast 2 st.) ”flaskor” utanpå masugnspipan. Sedan kunde man släppa fram det smälta järnet in i flaskorna och man hade sparat in olika arbetsmoment.
GJUTERIET
Att gjuta kanoner har länge varit en väl förborgad hemlighet! Både utomlands, men också här på hemmaplan. Frågar man idag garvade och kunniga mästare på området i Stavsjö bruk eller Åkers styckebruk tar de motvilligt fram en väl tummad bok från 1600-talet, en efterföljare till metoden i Guldsmedshyttan som började lanseras på 1550-talet och som fick sin praktiska tillämpning från 1560. Samma byssemakare vandrade sedan ner till Gyttorp som även där får sitt kanongjuteri på 1560-talet
Efter att i samband med utställningen 2004-2007 på Tekniska Kvarn, Karlslund i Örebro, ha beskrivit tillverkningen av lavetter och eldrör i allmänhet, men inom Örebro län i synnerhet, kom just förlagorna till kanongjutningens ”mysterier” att publiceras :
Men vi tar det i omvänd ordning och börjar med kanongjutning:
- Sen äre bare å skjut!
vedevag.se ©