Färg- och Fernisstillverkningen.   - Hur den uppkom i Wedevåg?

 

Bastillverkningen i Wedevåg har bestått av såväl metall,som träprodukter. Ursprungligen ingick i fabrikationsfasen att skydda varan mot rost-och rötangrepp, såväl före leverans – på lagret – som väl framme hos kunden, borde produkten vara både tilltalande utseende och ha en lång livslängd! Det senare kan ha givits avkall på genom åren, för att öka omloppstakten.

 

Produktionen av trädgårdsmöbler som togs upp 1896, kan ha bidragit till att den Chalmers examinerade kemiingenjören och brukspatronen David Cable Keiller beslutade att uppföra en mindre fabrik för Färg- och Fernisstillverkning intill Järnvägsstationen på Storön i Wedevåg år 1902. Något senare togs tillverkningen av spiralborrar upp, båda dessa kompletterande det månghundraåriga redskapssmidet. Även tegelframställning fr.o.m.1726 (omnämnt första gången).

 

D.C.Keiller,som ursprungligen var av skottsk härkomst, var även disponent på Kaveltorp bruk, en tillverkare av zinkvitt, som var ett vanligt pigment i dåtidens oljefärger. Färgfabriken i Wedevåg innehöll även ett kokhus, som var beläget i sluttningen, bakom tillverkningen. Den totala golvytan var 100  kvm.Två färgkvarnar och ett par grytor för lackkokning, det  var  allt!

 

Erfarenheten av färgtillverkning, fick två handplockade medarbetare stå för! Den ena var tysk verkmästare vid namn Acker. Med väl dolda recept i fickorna, drog de upp till bruket i Bergslagen och igångsatte tillverkningen. Totalt uppgick arbetsstyrkan till 3-4 man samt en verkmästare. Trots att produktionen var relativt stor, krävdes ett mindre antal arbetare i fabriken.

 

Den första prislistan från 1904 upptar produkter som: kopalfernissor för vagnsmålning, spritfernissor, modellacker och emaljfärger. Fabrikens produkter vann respekt för god kvalitet och fick utmärkelser vid utställningarna i Lindesberg 1907 och Västerås 1908. Året före första världskrigets utbrott hade omsättningen ökat till 70.000 kr. genom utbyggnad.

 

Golvytan för produktion var nu fyra gånger större vilket ökade kapaciteten och ytterligare två nya färgkvarnar malde sig igenom raden av olika pigment. 1910 anställdes försäljaren Brynolf Wall med området söder om Dalälven till Karlskrona. Walls framställan att även sälja på Norge och Finland fick anstå, enligt kontrakt av den 11 dec. 1909 /Gunnar Sandström.

 

Från Trelleborg anställs verkmästaren Nils Sjöholm 1915 som åtnjöt kontant månadslön med 225 kr, fri bostad (1 ½- plans hus vid Jvg.stn.), fri vedbrand och fotogen för bostadens uppvärmning och belysning samt även fri läkarvård. Under Sjöholms tid utvecklas industrifärger, men även de syntetiska lackfärgerna med dess oändliga nyansspektra utvecklas nu. Vi möter även Ingenjör Gunnar Björklund samma år, som anställs som tekniskt ansvarig för produktionen. 1922 anställs Arvid Lindgren som försäljningschef med placering i Stockholm (även verktyg). Björklund och Lindgren avflyttar senare till Märsta, där de grundar ”Arvid Lindgrens Färgfabrik”.

 

Till föreståndare för Ferniss- och Lackfabriken anställdes den 25 juni 1923, Hans Schytz. Samtidigt ingjuter verkmästaren Nils Olof Sjöholm (tom 1940) all sin från Trelleborgs färgtillverkning medhavda kunskap i Wedevågs produktion. Sjöholm arbetade fram till pensioneringen, alltså i 25 år. Hans insatser i brukets tjänst, kom under denna tid att uppskattas! En brevväxling med sonen Nils Sjöholm i Allingsås är bevarad.

 

 

 

 

Råvarotillgången bestämde den tekniska utvecklingen. Man byggde fabrikationen på gamla välkända råvaror: naturhartser från tropikerna, schellack från Indien, linolja från Balticum o.s.v. Som ett förebud till den kommande tekniska revolutionen kan man kanske betrakta det intresse, som nitrocellulosa väckte som lackbindemedel. Nitrolacker kommer senare.

 

Den tyske ingenjören Schytz, får 1924 bistånd i sitt utvecklingsarbete, av den nyanställde chefsassistenten på laboratoriet, civilingenjören Josua Pettersson som till Schytz efterträdare (stannade 2 år) får ytterligare en tysk medarbetare, nämligen ingenjören Victor Koock. Denne kvarstannar i Wedevåg närmare 10 år och anpassade produktionen till modernare linjer.

 

På ett foto, ägt av Rut Wiman, från 1917, kan man igenkänna, hennes far; Erik Pettersson ”Erik vid sten” i Backa, Oskar Högman, Nils-Olof Sjöholm, Göran Alderin och kanske ytterligare en Högman. På bilden kan/borde även vara Nicolaus Acker, Brynolf Wall och Gunnar Björklund. Bruksdisponent  1925-37 var Fredrik Cassel, som förbättrade färgfabrikens förutsättningar.

 

Anställda på ”Fernissen” 1936, var: Erik Hård, Axel Gustavsson (Age), Lennart Heikendahl, Gustav Tiderman, Torbjörn Eriksson, Martin Wahlström, John Fyhr, Valter Knutsson, Torsten Möller, Bore Karlsson, Rudi Lundin, Josua Pettersson (Pelle), Alvar Andersson, Nils-Olof Sjöholm, Göran Alderin, Evert Karlsson, Thore Pettersson, Tage Åkerling, Hugo Hansen, Nils-Erik Martinsson, Stig Helmersson och Martin Tiderman. Fabriksbyggnad från 1920.

 

Ingenjör Josua Pettersson kom att, kanske mer än någon annan, bidra till att utnyttja de stora upptäckterna inom färgforskningen som nu i en aldrig sinande ström växte fram. Kontentan blev lanseringen av tre basområden: hur man använde kinesisk träolja, konsthartser av albertoltyp och de förut omskrivna nitrocellulosalackerna. - Detta var omvälvande utvecklingssteg!

 

Träoljan gav snabbtorkande golv- och båtlacker. De senare fenolhartserna gav högglänsande oljelacker, t.ex. Wedevågs linoleumfernissa W 7. Nitrocellulosan fick namnet Weni och kom särskilt att prägla möbelindustrin. En ytterligare påbyggnad av fabriken gjordes 1940-41, med ett större laboratorium, kontor med försäljning och en vesäntligt utökad fabriksyta.

 

Inför en 50-årsjubilerande färgtillverkning 1952 ser vi följande medarbetare kring ”Produktionsbordet”: Disponent Gunnar Sandahl, Wiktor Forsberg, Walter Knutsson, driftchef, Wivan Olsson, laboratoriechef, Harry Bengtsson, Åke Durkfeldt, Torsten Möller, Tage Åkerling, Gustav och Martin Tiderman, verkmästare respektive kokmästare.- legendariske Josua Pettersson även i tjänst!

 

Hämtat ur jubileumsbanden : ”Wedevåg Färg 100 år” 2002 av Hans S Eriksson

 

Mina egna referenser på FERNISSEN 1955-67 : Drifting. Walter Knutssons yrkesplan där samtliga produktionsgrenar var representerade, allt ifrån Lackkokning 40 veckor, alkydkokning 12 veckor, cellulosa lack och förtunning, 12 veckor, cellulosa färg med rivning, nyansering och förpackning, 12 veckor (inkluderande även spritlackfärger och spännlacker), 12 veckor pigmentsatsning inför färgrivning, även 12 veckor, nyansering och tjockleksbestämning 12 veckor, silning och förpackning, etikettering 12 veckor, lagerhållning och förrådsverksamhet 12 veckor, expeditionsbehandling 12 veckor, transport- och depålagerhållning inom försäljningsorganisationen 12 veckor, forskningslaboratoriet under Ingenjör Gösta Kruus från Alfort & Cronholm, lufttorkande alkydfärger 20 veckor samt även på laboratoriet, epoxi- och PU-lackfärger under den tjeckiske Diplomingenjören Roland Scheer 20 veckor. Laboratorietiden utökades senare med dessa båda handledare till sammanlagt ytterligare 200 veckor med fördelning 50/50.  

  

---

 

Fernissen i  Vedevåg

Överst fr.v. Artur Karlsson, Karl Eriksson(Bredmossen), Ragnar ”Jompa” Karlsson (Brännbomossen),Allan Fall-ström(Brännbomossen),Birg-erJohansson, Högstaboda, GöstaGustavsson, Oscar Er- iksson i Backa, sittande, fr.v. Artur Viktorsson, Bertil BeJo Johansson, Björkeberga i Backa och mästergrävaren själv (omtalad supergrävare av ler i Tegelverket):  Valfrid ”Plötte”Larsson(Olle Nydéns morfar) samt Knut Ekman.

Hilding Andersson, valsverk, nyansering

Nittio år fyller den 31 mars 2008 ingenjör Gösta Kruus, Lindesberg. Han är uppväxt i Enköping och flyttade 1936 till Stockholm för studier vid Bröderna Påhlmans handelsinstitut. Därefter fick han anställning i Stockholm hos AB Alfort & Cronholm – ALCRO – ett företag i färgbranschen.

 

Under de första åren var hans huvudsakliga arbetsuppgifter som butiksbiträde, men han sysslade även med telefonförsäljning, verksamheter som flera gånger avbröts av militärtjänst under kriget. 1945 kunde Gösta Kruus börja sin anställning vid Alcrofabrikens kontrollaboratorium och fortsatte följande år i olika befattningar inom den tillverkningstekniska sidan i företaget. Efter några år med färgtekniska arbetsuppgifter kompletterade han med teoretiska kunskaper genom studier vid Stockholms tekniska instituts aftonskola, varifrån Kruus examinerades som kemi-ingenjör.

 

År 1960 flyttade Gösta Kruus till Wedevåg för arbete som laboratorieingenjör vid färg-och fernissfabriken. Sedan 1963 har bostadsorten varit Lindesberg. Efter arbete under 70-talet som säljare/serviceman på den produktmålande industrin i Mellansverige för Färg AB International, anställdes Kruus 1975 som platschef för Svenska Herberts AB nystartade färgfabrik i Säffle och arbetade där till pensioneringen 1983.

 

Gösta Kruus har alltid varit intresserad av friluftsliv och idrott som motionär. I den svenska fjällvärlden har turer på skidor under vårvintern varit omtyckta. Som pensionär ägnar han sig bland annat åt trädgårdsskötsel och resor.

 

Hans S Eriksson, vän och kollega.  (avsett för lokaltidningen)

Färgprodukterna utsattes för allväderstest på taket i provställningar. Samma testserier utfördes även på en anläggning nära västkusten.

 

Gunnar Måledal till minne

 

Vi kokade bindemedel till färgtillverkning hos Wedevåg Färg, s.k. alkyd i Kokhusets största gryta på Fernissen under Walter Knutssons och Gustav Tidermans tid. På laboratoriet övervakade av Bo Fallström och Harry Bengtsson som hade det yttersta ansvaret om något skulle gå fel. Vid 20 grader skulle koket få en tjocklek som motsvarade slutprodukten. Den heta alkyden kyldes och förtunnades i en ännu större gryta placerad under den kokande. Volymen varje gång var några tusen liter.

 

Gunnar var ”den största fridens man” som jag under mitt omväxlande liv mött. Hans förmåga att lyssna och ta till sig gjorde att samtal med honom faktiskt hade ”en läkande verkan”! Gunnar inspirerade till ett så konstruktivt samtalsklimat att jag med automatik förflyttades till de händelser förr som vi gemensamt upplevt. Utan att förlora verklighetsförankring fördes samtalet till en sammanfattande avslutning. Upphöjd över vardagen blev jag stärkt ända in i själen vid pratstunder med Gunnar.

 

Gunnars förman var kokmästare Martin Tiderman som till sin hjälp hade Bengt Christoffersson. I en annan del av Kokhuset förekom grytkokning i mindre skala,  med uppemot tio grytor. När vi om morgonen gick ner i ”diket” under grytorna för att antända oljebrännarna, som matades med tryckluft, uppstod ett dån, som från en reamotor! Dånet bestod tills rätt temperatur uppnåtts i grytan, varpå den placerades på en golvvåg för lösningsmedelstillsats. Produkterna var asfalt- och hartsbaserade.

 

En lunchrast när vi som vanligt satt i fikarummet och tittade ut mot Verkmästarvillan där inspektor Söderberg bodde, såg vi egendomlig rök sippra ut från övervåningen.

Först visste vi inte sambandet, men när brandbilens syrener ljöd längs Industrigatan

förstod vi att det var eldsvåda! All personal som fanns tillgänglig på lunchen kommenderades ut till villan och vi måste från första våningen bära ut alla inventarier under pågående brand över våra huvuden. En märklig upplevelse!

 

Att Gunnar hela livet var troende är inte så konstigt. Han stödde hela tiden Vedevågs

Filadelfiaförsamling med egen kyrkobyggnad på Rumängsvägen i Vedevåg.Vägen till min egen söndagsskola ledde hit där vi fick klistra in gyllene stjärnor i ett samlarhäfte.

Gunnars medfödda egenskaper av mildhet och ödmjukhet motsvarade med råge hans kvalifikationer att ha blivit missionär. Jag ser honom som en stark förebild för tiden då Norden kristnades. Utan svärd och spjut i händerna, en Vedevågs S:t Olav.

 

                                                                                                    

Hans S Eriksson