Bruket

Vågartorp låg länge vid allfarvägen mot Näsby. Redan under Sten Stures tid som Riksföreståndare ser vi på 1517-års karta över transportleder hur Bosjön finns omnämnd.Här gick vintervägen förbi med tunga transporter mot utlastningen i Arboga och Mälarskutornas frakter österut, mot holmen Agnefit, där järnet b a r s över ön mot de väntande”kontinentala”hansakoggarna som tog smidet söderut mot Östersjö-kustens importhamnar.Smideskonsten var störst utanför Norden.Där formades järnet!

Vågartorp var forkararnas riktmärke mot Frövi! När isen höll på Wedevågssjön kom slädkaravanen med vissa mellanrum över mot Österängen, fortsatte förbi Oxberget och timmervägen ner mot Segelvena vid streken. Om isen inte höll fororna tog man vägen söderut från Wedevåg förbi Vagnsbrohagen, Tunnbindartorp (Sjövik), därefter raka spåret mot forsarna i Frövi, dvs samma vägval som ovan. Just denna sträcka har studerats av arkeologer i samband med varmvattenledningen mot Linde.

Vågartorp var beläget n ä r a hyttorna vid Wedevåg, Båår, Wäng och Kåverboda vilket tyder på ett flöde av folk som passerade; - mot arbetstillfällen och från platserna när arbetet var utfört och inkomster skulle återföras. Bergsmännen som följde trans-porterna till kaj, såg järnet vägas in, fick kontant betalning och skyndade, endera hem så fort som möjligt eller exponerade sig till det bondfångeri som då förekom i Arboga. Man beräknar att brottsligheten översteg 7 ggr. riksgenomsnittet i hamnstäderna!

Vågartorp kommer av sjön Vågaren som är en utbuktning i Arbogaån mellan Wedevågholm och Kamelgrundet vid inloppet till Svartviken och Ljungens stenar. Vågaräng ligger på samma sydsida av vattendraget vid Svinryggens grundposition och nära Riskhällen (Reskan), därbakom döljer sig det bottenlösa Knophålet som lockat till mycket fiske och där ingen rev ännu haft bottenkänning. Sjön Vågaren mäter 1 km. i längd och är 300 m. bred, tämligen fri från grund och skyddad av skog.

Vågartorp låg också intill vatten-transportleden Kopparberg-Arboga med åtta om-lastningar till hästrygg förbi vattenfall och forsar på den ringlande vattenvägen mot Mälaren. Det var ”pråmar”, träbyggda flatbottnade större ekor, ofta plåtförstärkta på undersidan som skydd mot grundstötningar. Vårfloderna kunde äventyra sjösäkerhet-en när betydligt kraftigare strömmar periodvis besökte Arbogaån. Skeppare var om-skolade forbönder som likt dagens lotsar kände till farorna längs transportleden.

Vågartorp blev även vittne till innehållet i foror och pråmar.Wedevåg var ”Landets förnämsta manufakturverk”,där järnet härdats till stål, tillverkades saxar, knivar, nålar, verktyg, sablar och värjor i samarbete med Kvarnbacka- och Stensta plåtbruk. Sedan pråmarna var urlastade ovanför forsarna i Frövi drogs de uppför strömmen av dag-lönare och löst folk. Stigarna längs stranden kallades ”trälvägar”.Strömdragen krävde sex pråmdragare för varje båt, arbetet kunde pågå dygnet runt och lönen var 7 rdr.12 skilling för en resa. Dessutom också en sup, om skepparn var på det humöret!

Vågartorp omnämns med detta namn cirka 250 år tillbaka i tiden. Enligt källor bland släktforskarna skall namnet tidigare varit Linvävartorp, vilket antyder vem som bodde där. Efter Bosjövägen låg redan Tunnbindartorp som vi läst om tidigare.Redan fanns i området Fiskartorp och gårdar med anknytning till äng eller boda, till exempel: Sjöäng, Källäng, Nyäng och Prästäng. Huvudgård för dessa bör Klementsboda ha varit, eftersom gården finns omtalad på de allra första kartorna för detta område.

Efter samtida och erkända källor: Hans S Eriksson,Emanuelsväg 23, 711 72 Vedevåg.Tel:0581-26533.

Kanonkulor och kanonrör

”Ett arrendekontrakt för Hybert Giliusson de Besche beträffande Nora-och Lindes-bergs bergslager den 3 februari 1623 stadgade bland annat skyldighet att leverera lod, dock skall han inge lodh (kanonkulor) eller järnstycken (kanonrör) uthan wår ser-deles befallningh och nådiga tillståndh gjuta late.” (återfinns på sidan 246)

”Arrendet av Nora- och Lindesbergs bergslager, vilket enligt kontraktet den 19 juni 1626 varit överlåtet på Handelskompaniet, synes likaledes år 1627 hava övergått på Louis De Geer och Vilhelm de Besche (broder till Hybert Giliusson), med redan påföl-jande år av dem överlåtits på Anders Dress med flera.” (återfinns på sidan 247)

”Arkliräkenskaperna om levererade järnstycken(kanonrör). Uppbörden vid Stockholms arkli år 1624 utgjordes av 13 st. 6-pundiga och 15 st. 3-pundiga järnstycken från Nora och Lindesberg . . . . ” (återfinns på sidan 248)

”Av de lod (järnkulor), som togos till uppbörd åren 1613-1616, levererades från Nora och Lindesberg 13.393 st. År 1624 från Nora och Lindesberg 6.124 st. År 1625 från Nora och Lindesberg 2.192 st. År 1631 av Louis De Geer 3.054 och av Anders Dress från Nora och Lindesberg 30.319 st.År 1632 från Nora och Lindesberg 30.349 st.-den ställning som huvudort för lodtillverkning, västmanlandsbruken under Erik XIV:s tid in-tagits, men från vilken de under äldre vasatidens senare skede undanträngts av upp-landsbruken, synes av dessa siffror att döma mot slutet av perioden 1623-1632 hava återtagits.” (återfinns på sidan 276)

Kruttillverkning

”Det erforderliga svavlet erhölls från Dylta. Detta var det enda svavelbruket i riket, till-hörande kronan. Det framställde vida mer än som erfordrades för kruttillverkningen. Den årliga tillverkningen uppgick nämligen till omkring 700 skeppund (119 ton). Den inhemska kruttillverkningen var dock icke tillräcklig för kronan genom de ständiga kri-gen starkt ökade behov, utan krut måste även uppköpas utifrån. Först vid anläggan-det av Åkers krutbruk 1641 blev landet självförsörjande i fråga om krut.” ( - sidan 283)


Genomfarten i Wedevåg (bild från kraftstationen) Qwarnhallen= ICA-Butiken med Q-STAR bensinmack. Där bakom bostäder och Lillöns Fest- och Idrottsplats samt Fyrverkeriarenan på Carl XVI Gustafs födelsedag, Valborgsmässoaftonen, den 30 april. Vägen närmast till vänster leder till Sjösättningsplatsen i Arbogaån mot Frövifors (7 km vattenväg).	Samma bakgrundsmotiv som förra bilden! – Affären, Macken, Bostäder och därbakom till höger Lillön eller Kvarnbacka Ö. MEN – här i förgrunden ser vi kanske Wedevågs pampigaste utsikt? Östra fallet / Kvarnbacka forsen med 5 m.:s fallhöjd. Härifrån bestämde sig Gustav Vasa att anlägga Kvarnbacka Kronobruk, en senare omtalad vapensmedja. Tillsammans med Stensta Järnbruk, främst att tillverka ankare vid inledningen av 1600-talet. Bruket här grundades år 1545. Fotografen var år 2000 Simon Berglund

Wedevågssjön mäter 600 x 2.000 m. och är ett populärt tillhåll för Fritidsfiskare och Seglarentusiaster. Vid Industrigatan ser vi 1900-talets fabriksbyggnader som anpassade till 2.000-talets önskemål, tillsammans sysselsätter ett par hundra anställda. Vi ser från vänster: Färgfabriken, Borrfabriken med Huvudkontoret, Verktygsfabriken och Dragbrotschfabriken.	Wedevågs Verktygsfabrik speglas i Herrgårdsån, som är utloppet från Västra fallet, där skottska svärdslipare satt i rader på 1600- och 1700-talen. Smeder från Europas alla hörn ”invaderade” Wedevågs Bruk, vad man vet ända från 1538. På den gröna gräsytan firades brukets 450-årsjubileum 1988, med högtidstal av brukets disponent Tom Degefors och bolags-styrelsens ordf. Mats Carlgren. Fotograf år 2000 var Simon Berglund

Wedevåg Färg var förr benämd ”Fernissen” och har varit en av de fem största Färgfabrikerna i landet. Jubilerade år 2002 med 100 år. Grundare var D.C. Keiller som bjöd in tyska kemister, till att utveckla en Färg-och Fernissindustri. Kunskaper från färg-tillverkningen i Wedevåg har genererat ut i landet och vi har sett flera bevis på hur f.d. medarbetare startat eget, med skilda framgångar.	En modell av Färgfabriken från 1950-talet. Bruksdisponent Lars Degefors har bestämt en utbyggnad av Forskningslaboratoriet. Här informeras Försäljningschef Karl Kiaer om planerna. Bilden är från 1960 och tillhör Färgfabrikanternas Förening (F.F.)

Borrfabriken hos WEDEVÅG TOOL har här fått en ny maskinleverans och Bruksdisponent Tom Degefors, i mitten, diskuterar med personalen hur man fortsättningsvis ska gå tillväga. Medarbetarna är från vänster Förman Lennart Pettersson och Verktygsmekaniker Raimo Paldanius. Bild: Borrfabrikens Fotoarkiv. (1990-tal)	Wedevågs Herrgård är belägen i den vackra Park som innan järnvägen drogs ”rakt igenom” sträckte sig västerut mot Tempelbacken, förbi den senare anläggningen för Fasanuppfödning och fram till Trädgårdsviken. Även brukets Handelsträdgård inrymdes i detta grönområde som bevattnades med skovlar i Kvarnens vattenhjul (höjdes upp till en ränna), sista sädeskvarnen vid Västra Fallet hade tre par stenar. Ett midsommarfirande pågick här, året 2.000, då Simon Berglund fotograferade.

Wedevågs Tennisplan ligger inbäddad i Parkens grönska och vi ser bortom – bortom, Tempelbackens kontur ta form nära horisonten. Här på platsen när man gjorde grävnings-arbeten, påträffades en ekstock, genom-borrad för vattenledning. Kanske ett sentida minne av den ”akvedukt” som transporterade vatten med hjälp av Kvarnens skovlar från det Västra fallet? Fotograf år 2000 var Simon Berglund	Wedevåg grundat 1538, vid sidan av det krönta W:et, är informationen som möter besökande och förbipasserande, på vägen Arboga-Lindesberg/Nora. Årtalet anger när Riks-byggaren först skrev in Bruket i skatte-längden, dock måste verksamhet ha pågått här en tid, för att kunna bli registrerad. Hyttverksamhet är noterad i grannskapet år 1383, nämligen vid Båår (Väng) och Kofverboda. Fotograf år 2000 var Simon Berglund

Wedevågs genomfart mot Västerås-Stockholm. Fotografen är placerad bredvid Missionshuset, på utfarten från Norrmalm och Karelen. Mitt emot går vägen mot Anexet och Herrgården. Fortsätter man därefter, över järnvägen och håller till vänster, kommer man till Badplatsen vid Trädgårdsviken. Här finns parkeringsplats och omklädningsrum samt en badbrygga. Ja, vi tar en titt! Fotografen år 2000 var Simon Berglund	Ja, så här ser det ut vid Herrgårdsbadet i Wedevåg! En badbrygga som sträcker sig en bit ut i sjön, vars nordvästra hörn vi befinner oss i. Utanför finns hela 2 km:ers område för vattenlekar och andra sjöbundna aktiviteter. Länets Kanotled för Turister passerar Wedevåg och erbjuds lägerplats och logi, vid förbeställning. Göte Segelands otaliga simkurser har under årtionden pågått här vid Badet! Fotograf år 2000 var Simon Berglund
	Wedevågs Badplats, bortom Herrgården. Arbogaån bildar här ett sjösystem, med Wedevågssjön, Sjön Vågaren och Högstaboda-sjön, med en segelbar sträcka om 4 km. Därtill kommer utflödet ur dessa tre sjöar, ner genom Munkabodalandet, Bäverdalen och förbi ön Segelvena (förr Segelvända). Hit transporterades osmund- och stångjärnet, för att klövjas, förbi två fall i Frövi och ut på vidareseglats, Väringen-Arboga. Sträckan från Wedevåg till Lastageplatsen vid Åtorps Station, är 7 km.

Wedevågs Torvströfabrik och Torvlada var belägen på platsen för nuvarande Wedevågs Brandstationen. Den finns upptagen på ”Karta över Wedevåg och Kvarnbacka bruk år 1890”. I 1894 års ”inventarium” för bruket upptar torvmossar 100 tunnland mark. Omkring 1850 eldades en flamugn med bränntorv från brukets egen mosse. ”Vid Wedevåg omtalas från 1841 användning av bränntorv i vällugnar vid järnets utsträckning till knipp- och bultjärn”. Man sparade skog genom användandet av bränntorv! Den största besparingen gjordes inom sektorerna bränn-, brygd- och mälthus, liksom inom bakugnar och tegelbränning. Tydligen igångsattes vid bruket, både ett industriellt, men också privat bryggande av starka drycker! Troilius omtalar att: ”Här vid Wedevåg brygges minst 600 tunnor säd årligen, och brännvin konsumeras till omkring 10.000 kannor” (motsvarar år 1798, 26.200 liter). Ty när 150 hushåll, utom bruksherrgården, på egen hand ”bränner hemma” uppstår ”en förfärlig skogsöda”! Torven blev räddningen och man brände hemma med; - just, torv! Ur Wedevågs bruks historia av Fil. Dr. Sixten Rönnow 1944 av Hans S Eriksson
Kraftstationsbygget i Wedevåg 1918-20 Helge Eriksson, anställd arbetare på Wedevågs Bruk AB tom mitten av 1970-talet berättar i skriften ”Stiga vi mot ljuset” som utkom på ABF:s förlag 1979 och med anledning av Socialdemokratiska Arbetarpartiets 90-årsjubileum, följande om Kraftstationsbygget i Vedevåg: ”Men så var tiden inne för kraftstationsbygget 1918-20, ett bygge som medförde att bruket måste anställa anläggningsarbetare, ett lag på 15-20 st., vana vid bergborrning och sprängning (typiska rallare). De bildade inom sig en syndikalistavdelning tillhörande LS eller SAC som förbundet numera heter. Deras sätt att förhandla tillhör inte vanligheterna. De hade ingen förhandlingsdelegation utan allt skedde spontant. Man slog bara igen när det passade och hela laget gick i samlad grupp direkt till disponentbostaden, marscherade raka vägen in i salongen eller där det passade och ibland mötte disponenten på vägen med ursäkter att frun var sjuk. men det tog man ingen hänsyn till. Detta förhandlingssätt gjorde att kraven ställdes mer eller mindre under hot och skrämsel och gav oftast snabba och fördelaktiga resultat för de berörda arbetarna. Då kraftstationsbygget skulle avvecklas och arbetarna där skulle sägas upp så var bruksledningen med disponent Gunnar Sandström och inspektor Eugen Andersson i spetsen rädda för att syndikalismen skulle spridas bland bruksarbetarna. Därför tog disponent Sandström själv kontakt med Svenska Järn- och Metallindustriarbetarförbundet samtidigt som bruket köpte syndikalistavdelningen för 10.000 kronor med förbehåll att ingen av syndikalisterna skulle få anställning vid Wedevågs Bruk. Att köpa en fackförening och samtidigt lägga ned den torde vara unikt i svensk fackföreningshistoria. – Nedtecknat med stöd av minnet och kompletterat av äldre, trovärdiga personer.” Med hälsning, Helge Eriksson (som själv då var i 20-årsåldern). Kommentar: - som vi redan sett på bild i Bergslagsposten den 15 dec. 2004, var dessa trovärdiga personer: Viktor Andersson, Oskar Andersson, Nils Alderin, Frits Karlsson, John Möller, Gösta Johansson och Karl Lindkvist. (troligen de första medlemmarna i Vedevågs Metall-avdelning?) Av Hans S Eriksson

Leif Hellsing, Den nuvarande elektrikern i Wedevåg.	Kraftstationsbygget 1919-20. - ”De tappra 7” som slutförde arbetena i Östra fallet med att uppföra själva byggnaden, installera turbiner, få dammluckorna att fungera och övrigt.

VÄLKOMMEN TILL Wedevågs Kulturstig
Låt oss följas åt på en spännande rundvandring till kulturminnen bortom tid och rum! Platsen är Wedwog / Qwarnbacka med förgreningar ända bort till Stensta eller Hammarfors vid Sverkestaån! Om vi börjar vid Östra Fallet,där Qwarnbacka Bruk en gång låg: 1.) Värdshusets matkällare är bevarad från Kajsa Wargs tid (1730-tal). 2.) ”Vårdträdet”, i form av en stiliserad grep, formad av Mona Qvist. 3.) ”Och solen har sin gång”-Skogsvikens alla träd format av N Furder 4.) Den första kraftverksforsen med vattenränna vid Qwarnbacka Bruk 5.) ”De som gick före”minneskors av ek format av Torbjörn Lundkvist - vandringen fortsätter,nu kring Västra Fallet vid bruket Wedwog 6.) Tegelmästarvillan på Storön har exempel på tegelsorter t.o.m. 1944 7.) ”Kärleksstigen”, mot grepvalsverket vid stenvalvsbron, Herrgården 8.) Plåtbucklorna från Stensta järnbruk på källarporten. tillverkas 1695 9.) Källartaket härovan, var golvet till 1735-års Kapell vid Herrgården 10.)”Vallonsmeden med dottern på städet”;- Lennart Eldfors, Järnboås Wedevågs Bruks Museum, beläget i det gamla herrgårdsköket söder om vattendelaren från Lillön, kan efter förfrågan visas upp! Wedevågs Teater är platsen för nittonhundratalets Folklustspel! -med Biografen Scandia, filmförevisningar från invigningen 1917! (lokalen uthyres av hembygdsföreningen som förvaltar byggnaden tv ) Dessutom : 3 Idrottsplatser, 3 kyrklokaler, 3 begravningsplatser och 3 hyttplatser, nämligen Båår(Väng), Koverboda(Högstaboda) från 1383 och Wedevåg(Nybergstorp)från 1530-talet. Pråmvägen Wedevåg-Frövifors, på vattnet 7 km mot lastageplatsen vid det öfvre fallet. Ursprungligen med sju omlastningar vid forsar på sträckan Hörken-Arboga. Pråmdragarnas sång ekar ännu i dalgången!!

Wedevågs lavettbeslag kom från Kvarnbacka-Stensta plåt-bruk i Vedevåg och Rockhammar under århundradet ;-1700 Sixten Rönnow skriver 1944 i Wedevågs Bruks Historia: Hans Ehrenpreus d.y. utsågs 1690 till föreståndare för Örebro fakto-ri (handeldvapen). Där ville han bl.a. år 1700 bygga ”en knipphamm-are för järnlavetters utsmide”, men hänvisades av Bergskollegium till sin faders bruk Stensta och Kvarnbacka,”varest allehanda grovt smide blir förfärdigat som bultar ( läs: s k r u v ) och lavetter etc.”. En ny tillverkning, som upptogs i början av 1770-talet, var tillverk-ning av järnplåt, en för bruket nödvändig vara, som tidigare tagits från Stensta, och som bruket (Wedevåg) måste tillverka självt, då Stensta frånsåldes. Årligen fabricerades vid Wedevåg mycken järn-plåt. Från 1770-talet omtalas vidare tillverkning av lavettbeslag, från 3- till 24-pundare, av stycke- (kanonrör) och jordborrar, pumpnavar, presskruvar, sigillpressar och ”allt som åstundas”.
	”Ett stycke” kanonrör som längtar till en lavett att få ligga på! Fartygslavetten hade fyra mindre hjul som lät ekipaget ”spela” fram på fatygsdäcket. - På fästningen förekom trälavetten, förankrad i underlaget. Fältlavetten hade hjul av trä och drogs av hästar.'


Wedevågs Bruks andel i ett gengasberoende Sverige, under andra världskriget, bidrog till några aggregat av industriella dimentioner, och placerade i Smedjan.	För att så här i efterhand kunna rekonstruera användandet och förloppet kring denna teknik, kontaktades företrädare för Industriminnen på Tekniska museet.

Vid samtal med Stockholms Tekniska Museum, framkom att dessa helt saknade exemplar, av dessa, på 1940-talet, så betydelsefulla och vanliga nöd aggregat.	Inte heller fanns detta Industrihistoriska objekt i vår närmaste omgivning utom-läns. Vägverket i Borlänge hade faktiskt en utställning om gengas samtidigt, -05.

Bara den som sett denna anhopning av rör och burkar, ledningar och olika kärl, förstår omfattningen av omfånget med denna teknik, ryms totalt på 13 lastpallar	Tack vare studiet av samtida litteratur i ämnet, klarnade så småningom principen med tillvägagångssättet, med användande av dessa 50 år gamla aggregat.

Nödvändigheten av kylare vid användande av gengasenergi framgår av denna bild. Hela förloppet från passivt bränsle till aktiv kraft är faktiskt fascinerande!	Vi får anta att detta är huvudcylindern, med öppningsbara rensluckor till att avlägsna förbränningsrester, sådant som en annan yrkeskategori älskar; - Sotare!

Här kan NASA:s arkitekter få sig en munsbit! Är inte detta förebilden till den kommande Marskapseln, med innesluten landare, start-och landningsraketer?	Här på bilden ser vi, enligt instruktionsboken: ”Gasrenare t.v. och Vedgascyklon t.h. av typ Hesselman” (dessa avlägsnar grova kolpartiklar och gnistor).

Kondensvattenbehållare t.v., gasgeneratorns underdel upptill och en gasrenare främst i bild, allt enligt flera principer med gengasaggregat i instruktionshäftet.	Här ser vi det avgörande beviset för tillverkaren, svenska Hesselman. En gasgenerator vid en gruskross i Arvidsjaur arbetade oavbrutet i mer än nio år.

Här ser vi från vänster, en kondensrenare, upptill, en kylare och närmast, en korkrenare med ingångsledning, från gasgeneratorn, till kylaren (-och inget annat!).	Gasgenerator för vedeldning. En man gick åt i Smedjan för att elda detta aggregat under 1940-talet. En kanhända, inte helt hälsosam inomhussyssla!

Gasgeneratorns överdel med manöverlucka. Där hällde operatören ner träkubb, troligen avsågade rester från redskapsfabrikens skaft-tillverkning (ur björkplank).	Två bjässeburkar kråmar sig bredvid varann på lastpallen efter transporten från det permanenta kallförrådet, till en behagligare tillvaro i gemytligt, gott sällskap!

Den största huvudcylindern för Hesselman vedeldade gasgenerator, vägde ”ton”! Genom nedre utförselkanal (som var öppen) strömmade svart kolpulver ut!	Här ser vi kanske den största ”hemligheten”, bakom vedgasgeneratorns fördelar; -efter-brännkammaren (inom flyget benämd EBK) som ger en önskad mer effekt!

Vi slutar bilddokumentationen där vi började, av de välkända HESSELMAN-vedeldade gas-generatorerna, med firmanamnet på manöverluckan, till ett av ” Wedevågs Bruks andel i ett gengasberoende Sverige”, tillhörande aggregat.


Wedevågs Tegelbruk på Storön (1930-tal) var i drift åren 1896-1946 och flyttades från Lillön, där tillverkningen ägt rum åren 1726-1896 (220 år).

Tegelmästarvillan i Wedevåg, vid järnvägen Grängesberg-Oxselesund, invigd året 1871.	Sandkörning med häst på vintern vid 1896-års Nya Tegelbruk, t.o.m, 1946,i Wedevåg.

Sandtåget från Rya grustäckt står lastat och klart för avgång, till Wedevågs Tegelbruk.	Sanden har lossats från tågvagnarna och ligger som en vit sträng invid stickspåret o tegelverket.

Bertil Johansson (Be-Jo) kör ut nybränt murtegel från ugnen. - Transporterna var rälsbundna och hästdragna.	”Hej vare´ går, över skrever och över snår”! Allan Elgström, Vera Elgström, Märta Pettersson, Sonja Fallström, Elly Andersson o Gunnar Fallström åker rälsbunden lervagn.

Wedevågs första ”järnframställningsverk” låg omedelbart vid överfarten till Nybergstorpsbäcken där gamla vägen mot Lindesberg går fram. Kol 14-metoden har utvisat att verksamheten här pågick fram till början av 1500-talet, närmare bestämt 1530-40. Wedevågs andra hytta är daterad i Gustav Vasas skattelängd från 1538 och var belägen tom 1644 i det västra fallet (Missionshuset). Efter hand tillkom vid det östra fallet (Kraftstationen) det tredje ”järnframställningsverket”, Kvarnbacka bruk som tillsammans med Wedevåg bruk av den svenske konungen Fredrik I ”utnämndes” till: Landets Moderverk !

Wedevågs första Hyttplats, var belägen i ett område kring ”Bron” över bäcken vid Ny-bergstorp, dvs utefter den gamla vägen, Lindesberg – Arboga. I bakgrunden ses för-dämningen till fångdammen till vattenhjulen med höjden 4 meter över bäckfårans nivå. Tusentals kubikmeter vatten kunde samlas. (Sommartid är alla konturer borta. Besök gärna höst-vinter-vår! Fotograf år 2000 var Simon Berglund.	Wedevågs första Hyttplats var vid Nybergstorpsbäcken. ”Markören” visar hur vattnet forslades i en träränna från fångdammen ner mot vattenhjulen som drev blåsbälgar och drivfunktioner i Hyttan. Den Kol 14-datering som gjorts på slaggfynd, visar på ett sista användande av Hyttplatsen till 1530. (Växtlighetens frodig-het sommartid gör det omöjligt för insyn!) Fotograf år 2000 var Simon Berglund.


Wedevågs Trämodeller för Gjutning (bakgrunden är en 500-årig tradition att stöpa t.ex. Lod=kanonkulor och att gjuta Grytor, som tullfritt kunde fraktas till beställarna) är numera flyttade från det övre Lagret till det nedre Förrådet vid Handredskap. Foto: Gabriella Bonis, Konsulent, Örebroläns Hem-bygdsförbund i samband med dokumen-tationsbesök	Trämodellernas omfattning i antal,stod klart,när det Övre Lagret skulle tömmas och förflyttas till det Nya Förrådet. Resultatet blev 25 knökfulla lastpalls-korgar.

Snickaren Axel Eriksson formade Wedevågs Trämodeller. Verkstaden var belägen i fastigheten ”Kattosten” (vitt enplanshus) invid Torget och nära Teatern. Här med hustru och 7 barn. Bostaden i Smedbyggnaden.


Wedevågs Tegel tillverkades i 220 år. 60 arbetare producerade på 1930-talet,mur-, tak- och täckdikningsrör till en omfattning av 2-3 miljoner enheter per år.


Tegelmästarvillan med den övervuxna matkällaren – uppförd 1896	Markören visar platsen på Storön där stolphålen grävdes för torkladan där man fann människoskelett som kördes till benstampen.

Rester av takpannetillverkningen från 1910-talet, nära brännugnen	Detta är vad som finns kvar, av den sista brännugnen på Storön.

Exempel på takpanna från förra sekelskiftet, en av flera sorter.	På takpannans baksida ser vi hur uppmärkningen kunde gå till.

Tegelverkets skrottipp vid Båårsån blev en bra sjösättningsplats.