Bruket


Genomfarten i Wedevåg (bild från kraftstationen) Qwarnhallen= ICA-Butiken med Q-STAR bensinmack.
Där bakom bostäder och Lillöns Fest- och Idrottsplats samt Fyrverkeriarenan på Carl XVI Gustafs födelsedag, Valborgsmässoaftonen, den 30 april.
Vägen närmast till vänster leder till Sjösättningsplatsen i Arbogaån mot Frövifors
(7 km vattenväg).

Samma bakgrundsmotiv som förra bilden! – Affären, Macken, Bostäder och därbakom till höger Lillön eller Kvarnbacka Ö. MEN – här i förgrunden ser vi kanske Wedevågs pampigaste utsikt?
Östra fallet / Kvarnbacka forsen med 5 m.:s fallhöjd. Härifrån bestämde sig Gustav Vasa att anlägga Kvarnbacka Kronobruk, en senare omtalad vapensmedja. Tillsammans med Stensta Järnbruk, främst att tillverka ankare vid inledningen av 1600-talet. Bruket här grundades år 1545.
Fotografen var år 2000 Simon Berglund

Wedevågssjön mäter 600 x 2.000 m. och är ett populärt tillhåll för Fritidsfiskare och Seglarentusiaster. Vid Industrigatan ser vi 1900-talets fabriksbyggnader som anpassade till 2.000-talets önskemål, tillsammans sysselsätter ett par hundra anställda. Vi ser från vänster: Färgfabriken, Borrfabriken med Huvudkontoret, Verktygsfabriken och Dragbrotschfabriken.

Wedevågs Verktygsfabrik speglas i Herrgårdsån, som är utloppet från Västra fallet, där skottska svärdslipare satt i rader på 1600- och 1700-talen. Smeder från Europas alla hörn ”invaderade” Wedevågs Bruk, vad man vet ända från 1538. På den gröna gräsytan firades brukets 450-årsjubileum 1988, med högtidstal av brukets disponent Tom Degefors och bolags-styrelsens ordf. Mats Carlgren.                                                                              
Fotograf år 2000 var Simon Berglund

Wedevåg Färg var förr benämdFernissen” och har varit en av de fem största Färgfabrikerna i landet. Jubilerade år 2002 med 100 år. Grundare var D.C. Keiller som bjöd in tyska kemister, till att utveckla en Färg-och Fernissindustri. Kunskaper från färg-tillverkningen i Wedevåg har genererat ut i landet och vi har sett flera bevis på hur f.d. medarbetare startat eget, med skilda framgångar.

En modell av Färgfabriken från 1950-talet. Bruksdisponent Lars Degefors har bestämt en utbyggnad av Forskningslaboratoriet. Här informeras Försäljningschef Karl Kiaer om planerna.

Bilden är från 1960 och tillhör Färgfabrikanternas Förening (F.F.)

 

Borrfabriken hos WEDEVÅG TOOL har här fått en ny maskinleverans och Bruksdisponent Tom Degefors, i mitten, diskuterar med personalen hur man fortsättningsvis ska gå tillväga. Medarbetarna är från vänster Förman Lennart Pettersson och Verktygsmekaniker Raimo Paldanius.
Bild: Borrfabrikens Fotoarkiv. (1990-tal)

Wedevågs Herrgård är belägen i den vackra Park som innan järnvägen drogs ”rakt igenom” sträckte sig västerut mot Tempelbacken, förbi den senare anläggningen för Fasanuppfödning och fram till Trädgårdsviken.
Även brukets Handelsträdgård inrymdes i detta grönområde som bevattnades med
skovlar i Kvarnens vattenhjul (höjdes upp till en ränna), sista sädeskvarnen vid Västra Fallet hade tre par stenar. Ett midsommarfirande pågick här, året 2.000, då Simon Berglund fotograferade.

Wedevågs Tennisplan ligger inbäddad i Parkens grönska och vi ser bortom – bortom, Tempelbackens kontur ta form nära horisonten. Här på platsen när man gjorde grävnings-arbeten, påträffades en ekstock, genom-borrad för vattenledning. Kanske ett sentida minne av den ”akvedukt” som transporterade vatten med hjälp av Kvarnens skovlar från det Västra fallet? 
Fotograf år 2000 var Simon Berglund

Wedevåg grundat 1538, vid sidan av det krönta W:et, är informationen som möter besökande och förbipasserande, på vägen Arboga-Lindesberg/Nora. Årtalet anger när Riks-byggaren först skrev in Bruket i skatte-längden, dock måste verksamhet ha pågått här en tid, för att kunna bli registrerad. Hyttverksamhet är noterad i grannskapet år 1383, nämligen vid Båår (Väng) och Kofverboda.
Fotograf år 2000 var Simon Berglund

Wedevågs genomfart mot Västerås-Stockholm. Fotografen är placerad bredvid Missionshuset, på utfarten från Norrmalm och Karelen. Mitt emot går vägen mot Anexet och Herrgården. Fortsätter man därefter, över järnvägen och håller till vänster, kommer man till Badplatsen vid Trädgårdsviken. Här finns parkeringsplats och omklädningsrum samt en badbrygga. Ja, vi tar en titt!  
Fotografen år 2000 var Simon Berglund

Ja, så här ser det ut vid Herrgårdsbadet i Wedevåg! En badbrygga som sträcker sig en bit ut i sjön, vars nordvästra hörn vi befinner oss i. Utanför finns hela 2 km:ers område för vattenlekar och andra sjöbundna aktiviteter.
Länets Kanotled för Turister passerar Wedevåg och erbjuds lägerplats och logi, vid förbeställning. Göte Segelands otaliga simkurser har under årtionden pågått här vid Badet!
Fotograf år 2000 var Simon Berglund

Wedevågs Badplats, bortom Herrgården. Arbogaån bildar här ett sjösystem, med Wedevågssjön, Sjön Vågaren och Högstaboda-sjön, med en segelbar sträcka om 4 km. Därtill kommer utflödet ur dessa tre sjöar, ner genom Munkabodalandet, Bäverdalen och förbi ön Segelvena (förr Segelvända).
Hit transporterades osmund- och stångjärnet, för att klövjas, förbi två fall i Frövi och ut på vidare
seglats, Väringen-Arboga. Sträckan från Wedevåg till Lastageplatsen vid Åtorps Station, är 7 km.



 


 

Vågartorp låg länge vid allfarvägen mot Näsby. Redan under Sten Stures tid som Riksföreståndare ser vi på 1517-års karta över transportleder hur Bosjön finns omnämnd.Här gick vintervägen förbi med tunga transporter mot utlastningen i Arboga och Mälarskutornas frakter österut, mot holmen Agnefit, där järnet  b a r s  över ön mot de väntande”kontinentala”hansakoggarna som tog smidet söderut mot Östersjö-kustens importhamnar.Smideskonsten var störst utanför Norden.Där formades järnet!
 

Vågartorp var forkararnas riktmärke mot Frövi! När isen höll på Wedevågssjön kom slädkaravanen med vissa mellanrum över mot Österängen, fortsatte förbi Oxberget och timmervägen ner mot Segelvena vid streken. Om isen inte höll fororna tog man vägen söderut från Wedevåg förbi Vagnsbrohagen, Tunnbindartorp (Sjövik), därefter raka spåret mot forsarna i Frövi, dvs samma vägval som ovan. Just denna sträcka har studerats av arkeologer i samband med varmvattenledningen mot Linde.
 

Vågartorp var beläget  n ä r a  hyttorna vid Wedevåg, Båår, Wäng och Kåverboda vilket tyder på ett flöde av folk som passerade; - mot arbetstillfällen och från platserna när arbetet var utfört och inkomster skulle återföras. Bergsmännen som följde trans-porterna till kaj, såg järnet vägas in, fick kontant betalning och skyndade, endera hem så fort som möjligt eller exponerade sig till det bondfångeri som då förekom i Arboga. Man beräknar att brottsligheten översteg 7 ggr. riksgenomsnittet i hamnstäderna!
 

Vågartorp kommer av sjön Vågaren som är en utbuktning i Arbogaån mellan Wedevågholm och Kamelgrundet vid inloppet till Svartviken och Ljungens stenar. Vågaräng ligger på samma sydsida av vattendraget vid Svinryggens grundposition och nära Riskhällen (Reskan), därbakom döljer sig det bottenlösa Knophålet som lockat till mycket fiske och där ingen rev ännu haft bottenkänning. Sjön Vågaren mäter 1 km. i längd och är 300 m. bred, tämligen fri från grund och skyddad av skog.
 

Vågartorp låg också intill vatten-transportleden Kopparberg-Arboga med åtta om-lastningar till hästrygg förbi vattenfall och forsar på den ringlande vattenvägen mot Mälaren. Det var ”pråmar”, träbyggda flatbottnade större ekor, ofta plåtförstärkta på undersidan som skydd mot grundstötningar. Vårfloderna kunde äventyra sjösäkerhet-en när betydligt kraftigare strömmar periodvis besökte Arbogaån. Skeppare var om-skolade forbönder som likt dagens lotsar kände till farorna längs transportleden.
 

Vågartorp blev även vittne till innehållet i foror och pråmar.Wedevåg var ”Landets förnämsta manufakturverk”,där järnet härdats till stål, tillverkades saxar, knivar, nålar, verktyg, sablar och värjor i samarbete med Kvarnbacka- och Stensta plåtbruk. Sedan pråmarna var urlastade ovanför forsarna i Frövi drogs de uppför strömmen av dag-lönare och löst folk. Stigarna längs stranden kallades ”trälvägar”.Strömdragen krävde sex pråmdragare för varje båt, arbetet kunde pågå dygnet runt och lönen var 7 rdr.12 skilling för en resa. Dessutom också en sup, om skepparn var på det humöret!
 

Vågartorp omnämns med detta namn cirka 250 år tillbaka i tiden. Enligt källor bland släktforskarna skall namnet tidigare varit Linvävartorp, vilket antyder vem som bodde där. Efter Bosjövägen låg redan Tunnbindartorp som vi läst om tidigare.Redan fanns i området Fiskartorp och gårdar med anknytning till äng eller boda, till exempel: Sjöäng, Källäng, Nyäng och Prästäng. Huvudgård för dessa bör Klementsboda ha varit, eftersom gården finns omtalad på de allra första kartorna för detta område.

Efter samtida och erkända källor: Hans S Eriksson,Emanuelsväg 23, 711 72 Vedevåg.Tel:0581-26533.

 

 

Stormästare från Bråviken flyttar in på  V Å G A R T O R P
 

(Fortfarande på 1674 års karta över sjön Vågaren, benämns Vågaren som ”Högstabosjön”! Området söder härom, dvs Linde Bergslags sydgräns, från Väringen räknat, tillhör Kiäggleholm på kartan 1722. Namnbytet på sjön <1.000 x 300 meter> borde ha skett någon gång vid sekelskiftet 1600 till 1700,eller ska vi gissa på 1720-1730?) samtidigt som efterfrågan på lintyg till smedskjortor kraftigt ökar då tyska hant-verkare formligen väller in – i hundratal, främst från området Türingewald, men även från hamburgregionen. De har alla ett gemensamt mål! –att göra Wedevåg till”Rikets moderverk”dvs det första erkända järnmanufakturverket i landet!Lin-vävarna bodde annars oftast i städerna,så efterfrågan på svala linskjortor torde ha varit stor vid inledningen till ”det produktiva 1700-talet” vid Båårsån.
 


Brennbomossen, Wedevåg

Tolkat även från karta; -Hans S Eriksson 20.3.2007.

Belägen, väster om Wedewåugssjön och utmärkt på Jonas Bergius karta över Linde socken från 1704, men ”upptäckt” som en bränsletillgång av bruken Qvarnbacka och Wedewåg i slutet av 1790-talet >>bränntorv sökt, funnen och kommer att nyttjas>>.Den utdikades i formatet 75-80 tunnland och fick sin fabrikation under 100 år. Dock beskriver Ejnar Hård, att torvkörning förekom på 1930-talet från Brennbomossen. Knut Målefors intygar även 1940-tal.
 

Ur skogsbesparingssynpunkt ”räddades” vedbranden med hjälp av torven fr.o.m. slutet av 1790-talet! Bakugnar och tegelbränning drevs med bränntorv. Även hembränningen gynnade torven som energikälla, eftersom 150 hushåll, utom bruksherrgården, från sina stora spisar >>lät brygden kokas>>! 600 tunnor säd åtgick årligen till en brukskonsumtion av 10.000 kannor (=26.200 liter, år 1798). Härav uppkommer förslaget om ett gemensamt bryggeri!
 

Vid Wedewåug omtalas från 1841 användning av bränntorv i vällugnen vid järnets uträckning till knipp- och bultjärn. År 1850 studerade Jernkontorets smidesdirektör J.P.Morell med sina elever >>de för tillvärmning av knipp- o bandjärnsämnen till uträckning såväl för hammare som valsverk uppförda ugnar med eldning av torv>>. Sticktorven hämtades vid Brennbomossen och transporterades med hästdragna foror vintertid. Vida hördes pinglorna!
 

Ända till 1895 förekom stångjärnssmide i smedjan, försedd med fem stockhammare och vattenhjul. Man köpte tackjärn, blandade det med överblivna klipp från manufakturverkstaden, smälte järnet med träkol i två härdar (en flamugn eldades med bränntorv från brukets egen mosse) och smidde ut det under vattenhamrarna. Smederna arbetade då endast iförda linskjorta och träskor. Lintyg bereddes sedan 1720-talet vid Linvävartorp, nuvarande Vågartorp.
 

Torvlada o torvströfabrik i Wedevåg låg på platsen för nuvarande brandstationen. Denna torv kom smedjan till del. Tegelbrukets lada för torv på Lillön, var belägen mellan >>Oxhus och vagnbod för körredskap>> och tegelugnen >>Piphuset>> invid taktegelbruket.
 

Andra torvmossar västerut är: Lilla-, Mellan och Stora Trindmossen, Fingbomossen vid Märröset, Pellesmossen, Timmermossen, Älgkomossen, Ålandsmossen, västra och östra,samt några namnlösa. 


Ur Wedevågs Bruks Historia 1944; -Fil.Dr. Sixten Rönnow.

Torv- och nävertak

¤Tolkat 07.03.20 av Hans S Eriksson

-var en vanlig takbeklädnad vid Fäbodar och kan härledas mycket långt tillbaka i tiden. Man kan förmoda att utgårdarna tillhörande Fellingsbrobönderna kring Gällingesjöarna invid 1643-års Nora-Arboga väg hade dessa tak. Medeltida bodar med Klements längst bort i nordväst. Följt av ”Towabodha”, omnämnt i ett brev skrivet i Arboga 1383 tillsammans med Båår, där dessa bådas hyttor tillskrivs Vadstena kloster. Med Båårs hytta kan menas Wängs hytta!
 

Här finns också Fryggesboda, som kan härledas till ett finskt nybyggarboende;-F ö r  h y g g- e s  b o d a ? Den finska befolkningen måste varje år byta boställe, eftersom kornet de satte på hygget hade sådan växtkraft, att jorden tömdes på näring efter första sådden.E t t  sådant korn kunde ge 3.500 igen på axet! Invid vägen mot Bredmossen finns rester efter;-F i n s k a   p ö r t e n i björkbackarna.Byalaget 3-BODA har uppfört en bastu vid korsvägen Havregärdet.
 

Högstaboda kommer av Höchasta, som år 1414 den 8 mars skänks av Henning Laufrentzson i Fiaelandsbro soken i Åker herrade till nunneklostret i Skänninge såsom ingift för sin dotter Katarina, detta ”sex öraland jordh”. 1453 gav Kjellbjörn i Söderby, folket i Hökasta en ängsteg vid jordbyte och skifte, som de gjort upp mellan sig. 1475 blev gården klostergods, men övergick genom byte,till adelsmannen Jöns Ulfsson Roos i Ervalla år 1498.
 

Om basgården till Koverboda; KÅRRWIJKA, kan läsas: ”Lit:a R. Kårrwijka 3:ne Hela Skattehemman, Beboes utaf 9 stycken åboer, som dessa Hemman ärft hawa, hwilcka åboer till sine Hemman äga ganska litet el:r rättare ingen skog, hwarken till nödigt gårdfång eller wedebrand: Hwars yttersta Circumference, som alldeles inom hanck och stöör inskränckt är utwisar Efterfölljande Beskrifning, ”Som först Emot Quasta ägor och N:o 2075 neder wid Esenåhn sin Begynnelse tager och så därifrån bem t e Å å efter al t till thes hon kommer uti Stoorällfven wid N.o 1148 följandes sedan bem:te stoorällf efter till N:o 2069, därest Hälla ägorne intill stöta; sedan därifrån giärdesgården efter, som han på Chartan finnes upptagen Emellan Hälla och KORRWIJKA ägor  n ä s t a n. Norr ut till N:o 2070, kallat Kyrckiewägröse, som är att  s e e a  v  Qwata Description; så därifrån wäster, giärdesgården till först berörde N:o 2075 wid Esenåhn igien”.
 

Och det var under denna tid när Engelbrekt utkämpade sitt befrielsekrig mot danskarna under unionstiden som allmogen i Fellingsbro inträdde på ett aktivt sätt! ”Enligt vad traditionen förmäler, med stor heder deltagit i detta befrielsekrig. Med största tapperhet kämpat mot danskarna för att >>avskudda deras ok>>, och påstå de, att det varit just med deras tillhjälp, som Engelbrekt fäderneslandet från dessas tyranni. – De skola då gått räddade man ur huse och icke aktat någon uppoffring för stor.” (inleddes året 1434)

Ur Axel Garfves fellingsbrobok om ”utgårdarna” som innehåller myc-
ket mer!


    

Wedevågs Torvströfabrik och Torvlada var belägen på platsen för nuvarande  Wedevågs Brandstationen. Den finns upptagen på ”Karta över Wedevåg och Kvarnbacka bruk år 1890”. I 1894 års ”inventarium” för bruket upptar torvmossar 100 tunnland mark. Omkring 1850 eldades en flamugn med bränntorv från brukets egen mosse. ”Vid Wedevåg omtalas från 1841 användning av bränntorv i vällugnar vid järnets utsträckning till knipp- och bultjärn”.

Man sparade skog genom användandet av bränntorv! Den största besparingen gjordes  inom sektorerna bränn-, brygd- och mälthus, liksom inom bakugnar och tegelbränning. Tydligen igångsattes vid bruket, både ett industriellt, men också privat bryggande av starka drycker! Troilius omtalar att: ”Här vid Wedevåg brygges minst 600 tunnor säd årligen, och brännvin konsumeras till omkring 10.000 kannor” (motsvarar år 1798, 26.200 liter). Ty när 150 hushåll, utom bruksherrgården, på egen hand ”bränner hemma” uppstår ”en förfärlig skogsöda”!

Torven blev räddningen och man brände hemma med; - just, torv!

Ur Wedevågs bruks historia av Fil. Dr. Sixten  Rönnow 1944

 

                                                                                               av Hans S Eriksson



 

Kraftstationsbygget i Wedevåg 1918-20

Helge Eriksson, anställd arbetare på Wedevågs Bruk AB tom mitten av 1970-talet berättar i skriften ”Stiga vi mot ljuset” som utkom på ABF:s förlag 1979 och med anledning av Socialdemokratiska Arbetarpartiets 90-årsjubileum, följande om Kraftstationsbygget i Vedevåg:

”Men så var tiden inne för kraftstationsbygget 1918-20, ett bygge som medförde att bruket måste anställa anläggningsarbetare, ett lag på 15-20 st., vana vid bergborrning och sprängning (typiska rallare). De bildade inom sig en syndikalistavdelning tillhörande LS eller SAC som förbundet numera heter.

Deras sätt att förhandla tillhör inte vanligheterna. De hade ingen förhandlingsdelegation utan allt skedde spontant. Man slog bara igen när det passade och hela laget gick i samlad grupp direkt till disponentbostaden, marscherade raka vägen in i salongen eller där det passade och ibland mötte disponenten på vägen med ursäkter att frun var sjuk. men det tog man ingen hänsyn till. Detta förhandlingssätt gjorde att kraven ställdes mer eller mindre under hot och skrämsel och gav oftast snabba och fördelaktiga resultat för de berörda arbetarna.

Då kraftstationsbygget skulle avvecklas och arbetarna där skulle sägas upp så var bruksledningen med disponent Gunnar Sandström och inspektor Eugen Andersson i spetsen rädda för att syndikalismen skulle spridas bland bruksarbetarna. Därför tog disponent Sandström själv kontakt med Svenska Järn- och Metallindustriarbetarförbundet samtidigt som bruket köpte syndikalistavdelningen för 10.000 kronor med förbehåll att ingen av syndikalisterna skulle få anställning vid Wedevågs Bruk.

Att köpa en fackförening och samtidigt lägga ned den torde vara unikt i svensk fackföreningshistoria. – Nedtecknat med stöd av minnet och kompletterat av äldre, trovärdiga personer.” Med hälsning, Helge Eriksson (som själv då var i 20-årsåldern).

Kommentar: - som vi redan sett på bild i Bergslagsposten den 15 dec. 2004, var dessa trovärdiga personer: Viktor Andersson, Oskar Andersson, Nils Alderin, Frits Karlsson, John Möller, Gösta Johansson och Karl Lindkvist. (troligen de första medlemmarna i Vedevågs Metall-avdelning?)

                                                                                          

Av Hans S Eriksson

Leif Hellsing, Den nuvarande elektrikern i Wedevåg.

Kraftstationsbygget 1919-20.  -  ”De tappra 7” som slutförde arbetena i Östra fallet med att uppföra själva byggnaden, installera turbiner, få dammluckorna att fungera och övrigt.



 

Sågen i Wedevåg

Sågställare (bas) var, tillika tegelmästare Nils Alderin som även var chef för Civilförsvaret, Skogsbrandbekämpning och ordinarie Brandchef för brukets fabriker och anställdas fastigheter.

Oskar Eriksson var en timma före de andra i Sågen på morgonen för att fila ”taggarna” vassa! Björkplanken måste ligga på tork i ”stabbe” två år innan rätt fuktighetsgrad uppnåddes för skafttillverkning. Därför kunde antalet ”stabbar” ibland uppgå till mer än 100 stycken (se flygbild med ”stabbskogen”).

Holger Gunnarsson som matade björkplank på stabbläggaren fick en ned ramlande planka i huvudet någon gång på 1960-talet och vårdades på sjukhus en tid. Slutligen byggdes en planktork invid skaftindustrin vilket förkortade tork tiden för björkplanken. Överskottsvärmen från torken användes till uppvärmning av bastun där Eskils Maja skrubbade gubbarnas ryggar, mestadels på fredagskvällar då arbetsveckan var slut!

Plankstaplarna var också utmärkta ”förlustelseställen” när det var dans i Teatern! Här kunde pavan stickas undan! Hit smög man ner och tog sig en ”jamare”! Här kunde flickornas oskulder ”hänga lös”?

Sedan björkplanken uppnått rätt hygrometer tal skedde inmatning till ”Skaften”. Där ritade Sven Sjöberg rätt profil för form sågning varefter David Johansson sågade till ämnen som vidarebearbetades med svarvning av Birger ”Pliggen” Johansson. Karl-Gustav Jansson böjde skaften i en fuktig ”ångtryckkammare”. Slutligen fästes redskapet varpå hela handredskapet dopplackerades och lagerfördes.

(Ur minnet: Hans E)



 

BILD på sidan 258 i W.B.H. TEXT: Till vänster kyrkans grund, vit gavel är smedjan, bredvid är logen med tröskverk. Kvarnen är bakom vattenhjulet, som leder i en ränna över ån, bevattning till trädgården, längst till höger. Efter kvarnen ser vi längre bak ladugården, herrgården (med ångbåten), köket från 1637 samt brukskontoret. Tuschlavering över Vedevåg 1843 av prosten Johan Gustaf Schultz.
 

Wedevåg Kvarn vid västra fallet, 1796-1895


Ur Wedevågs Bruks Historia, Fil.Dr.Sixten Rönnow 1944       ¤         
Av Hans S Eriksson 20.3.2007

Kvarnen vid Östra Fallet, där Kvarnbacka bruk var beläget förstördes vid svåra översvämningar 1795.På dess plats uppfördes ett tegelverk efter Åkerréns ritningar 1796. Därintill uppfördes även en kalkugn med tillhörande vattenpump och inrättningar till syrkalksberedning vid kalkbränneriet.

Nåväl, mjöl till bröd och foder till djuren behövdes alltid, så man uppförde en ny kvarn vid det Västra Fallet. Vid Wedevågs damm, d.v.s. där Wedevågs bruk var beläget. Här byggdes en stor tullkvarn med 4 par stenar, siktar och gryninrättning samt kugghjul, långjärn och trälla av gjutjärn. Därbredvid inrättades en svarvareverkstad och ett gängverk för snitt och gjutet järn.

Botanisten professor Samuel Liljeblad skriver i juli 1797 bl.a.i sitt kåseri om Wedevåg:”En vacker kvarnbyggnad var ock uppförd, med fyra par stenar. Stenarna voro av glomrig, hård ställsten med något kvarts inblandat. Hjulen voro av tackjärn. De hade en förträffelig gång, men olägenhet att kuggarne, som måste vara av trä, nöttes och ville ej vara länge.Vid gården var en vacker port, med en duvebyggnad i form av ett torn.”

Om bruksbyggnader meddelades år 1820, att åbyggnaderna voro alla i gott stånd, flera nybyggda på de sista 15 åren och nästan varje hus försett med tegeltak.Vid gården fanns brännvinsbränneri fullt tillräckligt för eget behov och för bruksfolket. Vid västra fallet fanns en mjölkvarn med fyra par stenar,för 100 tunnor säd årligen

Vid jultid 1859 nedbrunno, till betydlig förlust för brukspatronen, kvarnen och logen med tröskverket, den senare med inbärgad gröda. En ny kvarn byggdes på samma plats och försågs med fyra par stenar och stålsikt. Nya tröskverket kunde tröska och rengöra 60 à 80 tunnor säd per dag. Från kvarnens vattenhjul leddes en vattenränna över ån till den högre belägna trädgården (Se teckning från1843).

Första kända mjölnaren är Jon Sundström, född 1784, död 1842. Sonen Olof Sundström, född 1814, död 1851, ärver kvarnen och driver den tillsammans med hustrun Greta-Lisa, född 1820. När maken Olof avlidit gifter änkan om sig med mjölnardrängen Per Ekström. Tillsammans med barnen emigrerar båda till USA på 1860-talet.Senare eller i samband med att den nya kvarnen byggts blir familjen Alderin mjölnare (enligt Ulla Alderin).

Mjölnarens bostad låg på samma plats som nuvarande Kvarnhallen där även rättaren bodde.

En ännu tidigare mjölnarbostad var belägen bredvid kvarnen, -fångdammen vid Västra Fallet.

 



 

VÄLKOMMEN TILL Wedevågs Kulturstig

Låt oss följas åt på en spännande rundvandring till kulturminnen bortom tid och rum! Platsen är Wedwog / Qwarnbacka med förgreningar ända bort till Stensta eller Hammarfors vid Sverkestaån!

Om vi börjar vid Östra Fallet,där Qwarnbacka Bruk en gång låg:

1.)      Värdshusets matkällare är bevarad från Kajsa Wargs tid (1730-tal).

2.)      ”Vårdträdet”, i  form av en stiliserad grep, formad  av  Mona Qvist.

3.)      ”Och solen har sin gång”-Skogsvikens alla träd format av N Furder

4.)      Den första kraftverksforsen med vattenränna vid Qwarnbacka Bruk

5.)      ”De som gick före”minneskors av ek format av Torbjörn Lundkvist

- vandringen fortsätter,nu kring Västra Fallet vid bruket Wedwog

6.)      Tegelmästarvillan på Storön har exempel på tegelsorter t.o.m. 1944

7.)      ”Kärleksstigen”, mot grepvalsverket vid stenvalvsbron, Herrgården

8.)      Plåtbucklorna från Stensta järnbruk på källarporten. tillverkas 1695

9.)      Källartaket härovan, var golvet till 1735-års Kapell vid Herrgården

10.)”Vallonsmeden med dottern på städet”;- Lennart Eldfors, Järnboås

Wedevågs Bruks Museum, beläget i det gamla herrgårdsköket söder om vattendelaren från Lillön, kan efter förfrågan visas upp!

Wedevågs Teater  är platsen  för  nittonhundratalets Folklustspel!

-med Biografen Scandia, filmförevisningar från invigningen 1917!

(lokalen uthyres av hembygdsföreningen som förvaltar byggnaden tv )

Dessutom :  3 Idrottsplatser,  3 kyrklokaler,  3 begravningsplatser och 3 hyttplatser, nämligen Båår(Väng), Koverboda(Högstaboda) från 1383 och Wedevåg(Nybergstorp)från 1530-talet.

Pråmvägen Wedevåg-Frövifors, på vattnet 7 km mot lastageplatsen vid det öfvre fallet. Ursprungligen med sju omlastningar vid forsar på sträckan Hörken-Arboga. Pråmdragarnas sång ekar ännu i dalgången!!

 



Wedevågs lavettbeslag kom från Kvarnbacka-Stensta plåt-bruk i Vedevåg och Rockhammar under århundradet ;-1700

Sixten Rönnow skriver 1944 i Wedevågs Bruks Historia:

Hans Ehrenpreus d.y. utsågs 1690 till föreståndare för Örebro fakto-ri (handeldvapen). Där ville han bl.a. år 1700 bygga ”en knipphamm-are för järnlavetters utsmide”, men hänvisades av Bergskollegium till sin faders bruk Stensta och Kvarnbacka,”varest allehanda grovt smide blir förfärdigat som bultar ( läs: s k r u v ) och lavetter etc.”.

En ny tillverkning, som upptogs i början av 1770-talet, var tillverk-ning av järnplåt, en för bruket nödvändig vara, som tidigare tagits från Stensta, och som bruket (Wedevåg) måste tillverka självt, då Stensta frånsåldes. Årligen fabricerades vid Wedevåg mycken järn-plåt. Från 1770-talet omtalas vidare tillverkning av lavettbeslag, från 3- till 24-pundare, av stycke- (kanonrör) och jordborrar, pumpnavar, presskruvar, sigillpressar och ”allt som åstundas”.

 

”Ett stycke” kanonrör som längtar till en lavett att få ligga på! Fartygslavetten hade fyra mindre hjul som lät ekipaget ”spela” fram på fatygsdäcket. - På fästningen förekom trälavetten, förankrad i underlaget. Fältlavetten hade hjul av trä och drogs av hästar.'



 

Wedevågs första ”järnframställningsverk” låg omedelbart vid överfarten till Nybergstorpsbäcken där gamla vägen mot Lindesberg går fram. Kol 14-metoden har utvisat att verksamheten här pågick fram till början av 1500-talet, närmare bestämt 1530-40. Wedevågs andra hytta är daterad i Gustav Vasas skattelängd från 1538 och var belägen tom 1644 i det västra fallet (Missionshuset). Efter hand tillkom vid det östra fallet (Kraftstationen) det tredje ”järnframställningsverket”, Kvarnbacka bruk som tillsammans med Wedevåg bruk av den svenske konungen Fredrik I ”utnämndes” till: Landets Moderverk !

Wedevågs första Hyttplats, var belägen i ett område kring ”Bron” över bäcken vid Ny-bergstorp, dvs utefter den gamla vägen, Lindesberg – Arboga. I bakgrunden ses för-dämningen till fångdammen till vattenhjulen med höjden 4 meter över bäckfårans nivå. Tusentals kubikmeter vatten kunde samlas.
(Sommartid är alla konturer borta. Besök gärna höst-vinter-vår!
Fotograf år 2000 var Simon Berglund.   

Wedevågs första Hyttplats var vid Nybergstorpsbäcken. ”Markören” visar hur vattnet forslades i en träränna från fångdammen ner mot vattenhjulen som drev blåsbälgar och drivfunktioner i Hyttan. Den Kol 14-datering som gjorts på slaggfynd, visar på ett sista användande av Hyttplatsen till 1530. (Växtlighetens frodig-het sommartid gör det omöjligt för insyn!)
Fotograf år 2000 var Simon Berglund.



 

Särtryck ur generalstabens: ”Sveriges krig 1611-1632” vad gäller tillverkningen från Nora och Linde.

 

Kanonkulor och kanonrör

”Ett arrendekontrakt för Hybert Giliusson de Besche beträffande Nora-och Lindes-bergs bergslager den 3 februari 1623 stadgade bland annat skyldighet att leverera lod, dock skall han inge lodh (kanonkulor) eller järnstycken (kanonrör) uthan wår ser-deles befallningh och nådiga tillståndh gjuta late. (återfinns på sidan 246)

”Arrendet av Nora- och Lindesbergs bergslager, vilket enligt kontraktet den 19 juni 1626 varit överlåtet på Handelskompaniet, synes likaledes år 1627 hava övergått på Louis De Geer och Vilhelm de Besche (broder till Hybert Giliusson), med redan påföl-jande år av dem överlåtits på Anders Dress med flera.” (återfinns på sidan 247)

Arkliräkenskaperna om levererade järnstycken(kanonrör). Uppbörden vid Stockholms arkli år 1624 utgjordes av 13 st. 6-pundiga och 15 st. 3-pundiga järnstycken från Nora och Lindesberg . . . . ” (återfinns på sidan 248)

”Av de lod (järnkulor), som togos till uppbörd åren 1613-1616, levererades från Nora och Lindesberg 13.393 st. År 1624 från Nora och Lindesberg 6.124 st. År 1625 från Nora och Lindesberg 2.192 st. År 1631 av Louis De Geer 3.054 och av Anders Dress från Nora och Lindesberg 30.319 st.År 1632 från Nora och Lindesberg 30.349 st.-den ställning som huvudort för lodtillverkning, västmanlandsbruken under Erik XIV:s tid in-tagits, men från vilken de under äldre vasatidens senare skede undanträngts av upp-landsbruken, synes av dessa siffror att döma mot slutet av perioden 1623-1632 hava återtagits. (återfinns på sidan 276)

 

Kruttillverkning

 

”Det erforderliga svavlet erhölls från Dylta. Detta var det enda svavelbruket i riket, till-hörande kronan. Det framställde vida mer än som erfordrades för kruttillverkningen. Den årliga tillverkningen uppgick nämligen till omkring 700 skeppund (119 ton). Den inhemska kruttillverkningen var dock icke tillräcklig för kronan genom de ständiga kri-gen starkt ökade behov, utan krut måste även uppköpas utifrån. Först vid anläggan-det av Åkers krutbruk 1641 blev landet självförsörjande i fråga om krut.” ( - sidan 283)

 



Hans Ehrenpreus till Löfsta i Upplands Väsby

Efter  Fil.  Dr  Sixten Rönnows  ”Wedevågs Bruks Historia”,  utkom 1944.

Vad hade under tiden hänt med den yngre Hans Ehrenpreus, som nu själv hunnit bli äldre? Jo, han ingår 1725 ett andra äktenskap, nu med amiralskan Appelbom eller rättare ”den vackra och pikanta änkefriherrinnan Brita Christina Appelbom, född Clerck (1675-1757).” Hon var dotter till en av Karl XI:s mest betrodda män, presidenten friherre Hans Clerck. Brita Christina Clerck-Appelbom var i sitt 50:e år då hon nu gifter om sig.

Brukspatron Hans Ehrenpreus har för alltid satt sin prägel på utvecklingen som Wedevåg-Kvarnbacka genomgick under 1720-talet!Sedan de ursprungligen två bruken slagits ihop och nödvändiga investeringar skett för att ge stål,- järn- och plåtbruket Wedevåg nya expansionssmöjligheter inbjuder Ehrenpreus närmare ett hundra finsmeder från Schmalkalden att befolka ett 50-tal smedjor vid de båda forsarna,drivna av 30 vattenhjul

Den varukatalog som 1726 trycks i Stockholm beskriver varusortimentet vid manufaktursmedjorna i Wedevåg. Ett så imponerande antal produkter att självaste Kunung Fredrik den förste i ett brev utnämner Wedevåg till : ”Rikets Moderverk.” Detta år var Ehrenpreus 62 år och omgift sedan 1 år

In på 1730-talet när hälsan börjar svikta trappar han ner på verksamheterna och tillbringar sina sista år hos dottern Catharina Klinckowström på Löfsta gård i Eds socken och i Stockholm. Här kunde brukspatronen från Wedevåg som dragit fram bruket ur obemärkthet till landets största järnförädlingsindustri, få njuta livets otium i kretsen av sina närstående.

Och vilken kärlek uppnår inte denna kvinna vars kokkonst via magen går rakt till hjärtat på föremålet för måltiden? Matmamman är förstås ”Cajsa” Kristina som förnöjer Ehrenpreus återstående dagar, sommartid på Löfsta, vintertid inne i Stockholm. Den 22 april 1740 vid 76 års ålder körde det svarta hästspannet fram till porten för Hans Ehrenpreus sista resa. Han vilar vid Eds kyrka i Sollentuna.

Anna Kristina Warg, husföreståndarinna och kokboksförfattare skulle ha fyllt 66 då hon ogift gick ur tiden den 5 februari 1769. På en hedrad plats i Klara Kyrka vilar mamsell Warg i kretsen av sina kära; -systern Catharina och svågern Leonard i det Klinckowströmska gravkapellet. Historieskrivningen antyder inte med ett ord att ”Cajsa” Warg skulle ha bott eller ens besökt Wedevåg. - Den som vill får tro det!



Hans S. Eriksson
inför 300-årsminnet av ”Cajsas” födelse 23 mars 2003

 



 

Wedevågs betydelse för ”Finska kriget 1808-1809” och tvärtom

Från att i tre århundraden varit tillverkare av klingor, rörplåt till gevär och pistoler samt harneskplåt genom det lokala Kvarnbacka- och Stensta järn- och plåtbruk blev inledningen av 1800-talet en påtaglig åderlåtning för de västmanländska bruken. Guldsmedshyttans pionjärposition som första kanontillverkare åt den svenska staten åren 1560-1603, gled genom vallonernas svenska intåg söderut och övertogs på 1630-talet av Finnspång. Tillsammans med några andra ”styckebruk” sköttes dessa leveranser avsett för ”våra fiender” vid tidpunkten för den ryska interventionen i det östliga Sverige år 1808.

Samtidigt (1807) beskriver arkitekten till Wedevågs ämneshammare som ensam utgör användandet av sex vattenhjul;-O. Åkerrén, att årligen vid Wedevåg tillverkas stora mängder av knipp-, bult-, band- och skärjärn samt stål och spik.”Intet av dess många verk har brist eller hinder av vattendräkten. Av 30 olika vattenhjul hava alla en fullgod gång för största delen av året.” Samme arkitekt redovisar även vid detta sekelskifte ritningen till Wedevågs tegelverk, beläget på västra stranden till Östra fallet vid kvarnbackafallet på Lillön. Tillsammans med smedjorna vid det Västra fallet (+ Östra) blir vattenhjulen i drift, de trettio!

”Konjunkturerna på järnmarknaden blev allt svårare. Snart inträffade en häftig och långvarig kris inom hela järnindustrin. En minskad efterfrågan på järn visade sig från 1806 och prisfallet förvärrades ytterligare genom 1808-09 års olyckliga Finska krig, som allvarligt skadade den inhemska järnmarknaden. Just Wedevåg hade av tradition haft en stor marknad i Finland. En allmän skuldsättning blev vanlig på bruken, produktionen inskränktes överallt och en rad stora ”missbedömningar” inträffade i mitten av 1810-talet. Mot denna bakgrund måste man se nedläggandet av Wedevågs manufakturtillverkning 1818 vid järnkrisens topp.

Under 1810-talets lopp nedlades så småningom och även ämnessmidet (tenar, bult- och bandjärn) inskränktes betydligt, ”ehuru” leveranser omtalas omkring 1810 för arméns och artilleriets räkning till Kongl. Generalfälttygmästareämbetet och Kongl. Krigskollegium i Stockholm. Till armén levererades, som en avslutning på det gamla klingsmidet, sablar och sabelbaljor av järn. Ännu 1808 nämns, att finsmidet drevs, och att fem finsmidesmästare och två gesäller kommo till Wedevåg från Wira, Eskilstuna och Appelqvists gjuteri i Stockholm. I brukets järnbod i Stockholm såldes finsmide 1810.”

Enligt blankvapenkunnige A.M.Nilsson tillverkades (nu på 4:e århundradet i Wedevåg-Kvarnbacka) sabel modell 1814 och sabel modell 1825, troligen i Vedevåg. Några av smederna var: Eric Elg, Isak Gråsten, Anders och E. Huggare, Levi Liljeberg, Gustav Stockhaus, bröderna Sverkström, Broström och Hammarström.

Svensk-finska yrkestraditioner: I samband med det finska företaget Fiskars 350-årsjubileum, 1999 (1649), uppkom att minst två smedfamiljer ”pendlat” mellan smideskonsten i finaska Pojo och svenska Vedevåg under 1900-talet!

                                                                                                            

Av Hans S Eriksson

 



“Wedevågs handredskap blev en lång historia, - hela 270 år”

 Ur Rönnow: Wedevågs bruks historia        

Metodisk handredskapstillverkning omtalas i historien för första gången år 1722. Det är i skriften “Oförgripeligt och Wällment Project Til et nödigt och nyttigt Campagnie Af Manufactur-Wärcks Inrättande Af Järn och Ståhl här i riket, Hwar til wi sielfwe äga den råå och rude Materien.” Författare är Hans eller Johan Ehrenpreus den yngre och tryckt hos Joh. Laur. Horrn i Stockholm den 5 Novemb. A:o 1722 och omfattar 20 sidor. Därmed hade Ehrenpreus för alltid kallats:”Den svenska industrireklamens fader”,  då bedriften  (att skriva) var för den tiden en pionjärhandling!

Handredskapstillverkning utfördes vid tidpunkten hos Wedevåg bruk, grundat 1538 och vid Kvarnbacka bruk, grundat 1545, båda belägna vid varsin fors i Vedevåg. För att öka försäljningen av produkterna inrättades omkring 1720 ett par egna salubutiker i Stockholm, belägna i Packhuset på Skeppsbron.För att kunden skulle känna sig trygg, i den annars fria prissättningen, förekom en “instruktion för bodbetjänten” att “alltid finnas närvarande eller uti Stora sjötullhuset tillfinnandes”. I bodarna låg alltid en lista med varuspecifikation och med utsatt pris.

Den första illustrerade wedevågskatalogen över handredskap utkom i tryck 1878, utförd av Örebro stentryckeri och illustrerad med ett 80-tal bilder i strecklitografi. Eftersom den svenska handredskapsmarknaden sedan 1850-talet dominerades av amerikanska redskap, återkom ofta beteckningen “amerikansk modell” även i tidigare icke illustrerade kataloger. Utländsk import hit var tullfri fram till 1882, därefter belagd med 10 % tull. Den största skillnaden i tillverkningen var att till mitten av 1870-talet man i vårt land handsmidde av mjukt välljärn vilket blev en tung spade eller grep. Först när produktionen ändrades till valsad stålplåt, framtsälld av bessemerstål kunde skyfflar och skovlar utföras i mera praktiska modeller.

Försvaret och de statliga beställningarna blev ryggraden i handredskapstillverkningen på 1900-talet. Dels de båda världskrigen som förbrukade ett stort antal hackor och spadar, men också alla de många civilförsvarsförråd som till utrustningen behövde verktyg. Regementena i vårt land har alltid förbrukat och lagrat handredskap, för att inte tala om Vägförvaltningen, Banverket och alla kommunalarbetare som försmädligt uttryckt:-Stod och hängde på spaden!

Resultatet av denna “produktionsflit med kvalitativa förtecken”, blev uppmärksammat på Stockholmsutställningen 1897 med guldmedalj och på världsutställningen i Paris 1900 med silvermedalj.

Precis som många andra tillverkningsgrenar har även Wedevågs Handredskap fått känna på strukturomvandlingar. Sedan 1988 är produktionen inordnad i ett nordiskt samarbete, där en fabrik i varje land står för någon specialisering och ett försäljningsbolag sköter den inhemska och utländska kommersen. När detta bolag, som själv tillverkar olika handredskap, förra året firade 350-årsjubileum (grundat 1649) noterades att ett tidigt utbyte av smeder förekommit över de nordiska gränserna och att släktband kan följas!

Kort porträtt av gammal medarbetare: Namn: Harry Pettersson, född 1913 i Näsby församling i Frövi, avliden 1999. När familjen var bosatt i Kåfalla gick han i Pilkrogs skola och beskriver “Bränna”, dvs den stora skogsbranden i Spannarboda 1914 och som han minns effekterna av. Den var 10 km lång och 5 km bred. Några år efter branden växte upp massor av björksly, vilket togs bort, varpå plantering av barrträd följde. Björk blev annars hela Harrys liv då han efter anställning vid Jordbruket i Vedevåg hamnade på skaftindustrin till handredskap, vilka enbart var tillverkade från björktimmer. Sedan björkstockarna sågats i egen anläggning, uppförd med ramsåg mellan borrfabriken och färgfabriken, lades planken att torka i två år. Resultatet blev ibland mer än 100 “stabbar” belägna på gärdet upp mot Teatern, Affären och Torget. Un-der senare år snabbtorkades björkvirket i varma rum, dit planken kördes med rälsbundna vagnar. Denna “tork” skapade förutsättningar för den bastu som Maja Andersson i många år förestod.

Harry Axel Pettersson kom till Vedevåg från Axbergshammar 1941 med tre månader gamla Inger och med hustrun Ellen, född 1913 i Fornaboda. Först anställdes han i Lagårn´ och fick Sigurd Eriksson som förman, en sträng men rättvis lagårdschef (enl. Harry själv). Harry anställdes först som kusk, den 15 november -41 och skötte om de 10-12 hästarna som på den tiden fanns i Stallet (en utförligare studie om Stallet återfinns i artikeln om stalldrängen E.Hård). “När vi på hösten körde tröskan på åkrarna, var det alltid kallt! Det gjorde detsamma hur mycket kläder man tog på sig, så frös man.” Här ringer nuvarande personalchefen från Wedevåg Tool, Berndt Lindström och berättar att Harry Axel Pettersson kom som lagårdsförman från Axbergshammar-41 och att hans födelsedata var: 13-03-13. Harry blev liksom hustrun Ellen 86 år.

Bildtext: Harry Pettersson arbetade i smedjan och på skaftindustrin fram till sin pen-sion 1980. Björkskaften kröktes genom att man lät dem stå i “spjärn” i het ånga över natten. Därefter putsades ytan och man dopplackerade i klarlack.

Av Hans S. Eriksson



 

WEDEVÅGS hyttor, masugnar, stöperier, modeller av trä till järn-och stålgjuteriet i WB

 

Disposition:            (allra sist återges citat från rubriken av Fil.Dr Sixten Rönnow)

Jernkontorets och Riksantikvarieämbetets definition 2003 av Wedevågs Hytt-och hammarområde, Lantmäteriakter 1688-1893, Historiska uppgifter 1538-1646 (kring hyttverksamheten) och Kommentarer till detta. Ur Linde Bergslag av S. Landeholm.

Masugn och Masugnsprocess av John-Olof Edström(ur NEC)

Grytstöperiet i Lindes bergslag av David Blomberg(WB<1644)

Gjuterihistoriska sällskapets skriftserie 1-2 och 6 :

Gjutjärnets tidsålder Del 1, Svensk järngjutning fram till 1800-talets mitt av Martin Fritz, -  valda utdrag för kunskapshungriga !

Gjutjärnets tidsålder Del 2, Svensk järngjutning 1850-1910 av Bengt Berglund, rikt illustrerad ! Textutdrag för den vetgirige !

Form- och kärntillverkning i svenska gjuterier under 1900-talet av Kurt Beckius. Beskrivning av principen bakom modeller.

Svensk gjuteriindustri. -"Världskrig och rekordår (1940-1974)"

Kvantiteter, värden och genomsnittliga priser per kilo året 1944.

¤Förteckning av sju branschutredningar public. 1972 och 1995¤

Denna sammanställning har tillkommit i samarbete med Biblioteket i Lindesberg (fjärrlån) och är föranledd av förflyttningen av gjutmodeller och förpackningen av dessa till 25 st korgpallar om 1000 liter.

Förflyttningen och insorteringen av gjutmodellerna utfördes under maj och juni månader 2005 av bergsprängare Lars Roos, med 17 anställningsår och av f.d. färgfabriksanställde Hans S Eriksson, med 12 anställningsår hos Wedevåg Färg; - 13 juni 1955- 1 juli 1967. 


Av Hans S Eriksson
  För industriminnen Örebro län



Wedevågs gjuterihistoria kan med doku-ment spåras till 1500-talet. Fram till mitten av 1900-talet har gjuteriverksamheten pågått och vi vet namnen på både den sista modelltillverkaren och männen i Gjuteriet!
Lod-och grytgjutning förekom på 1600-talet!

Modellerna för gjutningen, deras tillverkning och användning beskrivs ingående på följande sidor av Teknografiska Institutet i Stockholm genom professor Olov Svahn, Chalmers Tekniska Högskola och Gjuteri-chefen och Bergsingen. Lars Villner i ”Tekno`s Gjuteteri”.

Wedevåg gjöt grytor fram till 1644, då hyttan ödelades av eldsvåda. De dokumenterade bevisen om 1700-talets Storhetstid framkommer genom studiebesök av bland andra Emanuel Swedenborg 1734, Konung Fredrik den förste 1739, Carl von Linné 1746, Sven Rinman 1746 och 1:e Finsmidesdir. S.Schröder 1753.

Wedevågs modeller av trä formades in på 1900-talet av Axel Eriksson (far till Arnold Axelsson, estradör och bibliotekarie) i modellverkstaden som var inrymd i den ena av två lägenheter i Kattosten vid Torget

Kvarvarande trämodeller räddades till eftervärden;2.005.

Utdrag ur Rönnow 1944 ”Wedevågs Bruks Historia”:

 

Wedevågs Trämodeller för Gjutning (bakgrunden är en 500-årig tradition att stöpa t.ex. Lod=kanonkulor och att gjuta Grytor, som tullfritt kunde fraktas till beställarna) är numera flyttade från det övre Lagret till det nedre Förrådet vid Handredskap.

Foto: Gabriella Bonis, Konsulent, Örebroläns Hem-bygdsförbund i samband med dokumen-tationsbesök
 

Trämodellernas omfattning i antal,stod klart,när det Övre Lagret skulle tömmas och förflyttas till det Nya Förrådet. Resultatet blev 25 knökfulla lastpalls-korgar.

 

 

 

Snickaren Axel Eriksson formade Wedevågs Trämodeller. Verkstaden var belägen i fastigheten ”Kattosten” (vitt enplanshus) invid Torget och nära Teatern. Här med hustru och 7 barn. Bostaden i Smedbyggnaden.

 



 

Wedevågs Bruks andel i ett gengasberoende  Sverige!

Ett eller flera gengasaggregat (ryms på 13 lastpallar) påträffades i samband med förflyttningen 2005 av industriminnen till gamla redskapsförrådet, tidigare Wedevågs Handredskap, omplacerat 1992 till  Motala  Redskapsfabrik.

                                                ¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Först en schematisk beskrivning av gengasverkets olika delar!

Därefter följer:"Gengasverket och dess skötsel", daterad 1942.

Följande avsnitt presenteras : (ur referenslitt. -fört. längst bak)

"Principen för gengasverk", "Gengasens framställning", "Förloppet i gasgeneratorn", "Gengasens sammansättning".

"Gengasverk för ved",  t.ex.  Imbert,  Hesselman,  Bolinder, m.fl.

"Gengasverk för träkol" (andra/övriga fabrikat uppräknas).

"Framställning av träkol för gengasdrift"  av  Hilding  Bergström.

"Kolningsförloppet i milor och milugnar".

"Vedgasgeneratorer", med tonvikten lagd på Hesselmans vedgasgenerator. Hesselmans Vedgasgenerator ingår numera i samlingen Wedevågs Industriminnen."Vedgasverk på lastbil"

med monteringsanvisning, samt släpvagn med gengasverk.

"Måttabell för gasgeneratorer", "Släpvagn för tankbil" (brandbil?)

"Typiskt vedgasaggregat Hesselman", "Skötsel och rengöring av aggregatet", "Vedgasgenerator", bild, "Horisontell förbränning".

Litteraturförteckning  upprättad  av  Lindesbergs  Bibliotek.

 




 

Wedevågs Bruks andel i ett gengasberoende Sverige, under andra världskriget, bidrog till några aggregat av industriella dimentioner, och placerade i Smedjan.
 

För att så här i efterhand kunna rekonstruera användandet och förloppet kring denna teknik, kontaktades företrädare för Industriminnen på Tekniska museet.

Vid samtal med Stockholms Tekniska Museum, framkom att dessa helt saknade exemplar, av dessa,  på  1940-talet,  så betydelsefulla och vanliga nöd aggregat.
 

Inte heller fanns detta Industrihistoriska objekt i vår närmaste omgivning utom-läns. Vägverket i Borlänge hade faktiskt en utställning om gengas samtidigt, -05.

Bara den som sett denna anhopning av rör och burkar, ledningar och olika kärl, förstår omfattningen av omfånget med denna teknik, ryms totalt på 13 lastpallar
 

Tack vare studiet av samtida litteratur i ämnet, klarnade så småningom principen med tillvägagångssättet, med användande av dessa 50 år gamla aggregat.

Nödvändigheten av kylare vid användande av gengasenergi framgår av denna bild. Hela förloppet från passivt bränsle till aktiv kraft är faktiskt fascinerande!
 

Vi får anta att detta är huvudcylindern, med öppningsbara rensluckor till att avlägsna förbränningsrester, sådant som en annan yrkeskategori älskar; - Sotare!

Här kan NASA:s arkitekter få sig en munsbit! Är inte detta förebilden till den kommande Marskapseln, med innesluten landare, start-och landningsraketer?
 

Här på bilden ser vi, enligt instruktionsboken: ”Gasrenare t.v. och Vedgascyklon t.h. av typ Hesselman” (dessa avlägsnar grova kolpartiklar och gnistor).

Kondensvattenbehållare t.v., gasgeneratorns underdel upptill och en gasrenare främst i bild, allt enligt flera principer med gengasaggregat i instruktionshäftet.
 

Här ser vi det avgörande beviset för tillverkaren, svenska Hesselman. En gasgenerator vid en gruskross i Arvidsjaur arbetade oavbrutet i mer än nio år.

Här ser vi från vänster, en kondensrenare, upptill, en kylare och närmast, en korkrenare med ingångsledning, från gasgeneratorn, till kylaren (-och inget annat!).
 

Gasgenerator för vedeldning. En man gick åt i Smedjan för att elda detta aggregat under 1940-talet. En kanhända, inte helt hälsosam inomhussyssla!

Gasgeneratorns överdel med manöverlucka. Där hällde operatören ner träkubb, troligen avsågade rester från redskapsfabrikens skaft-tillverkning (ur björkplank).
 

Två bjässeburkar kråmar sig bredvid varann på lastpallen efter transporten från det permanenta kallförrådet, till en behagligare tillvaro i gemytligt, gott sällskap!

Den största huvudcylindern för Hesselman vedeldade gasgenerator, vägde ”ton”! Genom nedre utförselkanal (som var öppen) strömmade svart kolpulver ut!
 

Här ser vi kanske den största ”hemligheten”, bakom vedgasgeneratorns fördelar; -efter-brännkammaren (inom flyget benämd EBK) som ger en önskad mer effekt!

 

Vi slutar bilddokumentationen där vi började, av de välkända HESSELMAN-vedeldade gas-generatorerna, med firmanamnet på manöverluckan, till ett av ” Wedevågs Bruks andel i ett gengasberoende Sverige”, tillhörande aggregat.
 

 




 

Wedevågs Tegeltillverkning                                                                                               

Det var de katolska munkarna som förde med sig konsten att bränna lera till tegel. Först på plan var ”Landskapet Västmanlands Apostel” DAVID av England som landsteg i Munktorp år 1.022. Han uppförde ett kapell (finns kvar) och en ”Klosterskola”. Genom den norske kungen Olov II Haraldsson, hans helgonförklaring, påbörjades en 500-årig pilgrimsvandring genom Skandinavien, upp till Trondheims Nidaroskatedral. Här i Vedevåg befinner vi oss mitt emellan de två största vandringslederna, den som gick upp genom Klarälvsdalen-Tryselelva-Nidaros och Mälardalens pilgrimsled, Romboleden, som sträcker sig Köping-Smedjebacken-Grangärde-Härjedalen-Nidaros

David den helige uppfostrade lärjungar som förenade sig med andra engelska munkar, som låtit tala om sig i andra landskap, ända bort till den ryska gränsen.

Intendent Lars Hagström på Lindesbergs Museum anser att den första murade tegel-väggen i Linde Kyrka består av ”Munkvarvsmurat tegel”. Leran till bränningen  k a n  ha hämtats från de rika och kvalitetsgoda lerlagren invid Arbogaåns utlopp i Wedevågssjön, de på Storön och vid Bäckholm. Under Medeltiden betade prästerskapet i Lindes boskap på just Prästängen tillhörande Klementsboda, även här ett ”delta” med uråldriga sedementavlagringar, lämpade för lerbränning. Behovet av en stenkyrka på Medeltiden vid Lindesås var aktuell, då färdvägen Norra Vättern mot Söderbärke passerade Linde, just här. Träkapellet på Kyrkberget hade varit mera synligt, men denna nya placering av kyrkan närmade sig de förbipasserande på en bekvämare nivå. Cictersiensermunkar från Alvastra  k a n  ha utfört lerbränningen!

På en laverad karta från 1758 över Kvarnbacka Ö av R.R. Angerstein, Jernkontoret, där han beskriver bebyggelsens utbredning till ”En stadsliknande gata”, finns i kartans övre vänstra del, två parallella streckade linjer på fastlandssidan i sydostlig riktning in mot Lillön, alltså Kvarnbacka Ö. Är detta en fingervisning om Axel Oxenstiernas skrinlagda kanalplaner för järntransporterna ut mot Mälaren och Sthlm?

På Lillön i de streckade linjernas fortsättning, återfinns en stor utgrävning! Kan detta vara inledningen till en kanal för båttrafik som skulle genomkorsa Lillön och med en slussbyggnad  b r e d v i d  det Östra Fallet förbinda Lindesjön med Väringen? Hur som helst! I stället för kanalbygge hittades här prov på den högklassiga lera som blev inkörsporten till tegelbruket på Lillön 1726-1894. Magnus Nydén blev här tegelslagare

av Hans S Eriksson



Här följer några bilder som representerar Tegelbruket på Storön med verksamt åren 1895-1946:


 

 

 

Wedevågs Tegelbruk på Storön (1930-tal) var i drift åren 1896-1946 och flyttades från Lillön, där tillverkningen ägt rum åren 1726-1896 (220 år).
 

 
Tegelmästarvillan i Wedevåg, vid järnvägen
Grängesberg-Oxselesund, invigd året 1871.
 
Sandkörning med häst på vintern vid 1896-års Nya Tegelbruk, t.o.m, 1946,i Wedevåg.

Sandtåget från Rya grustäckt står lastat och klart för avgång, till Wedevågs Tegelbruk.

Sanden har lossats från tågvagnarna och ligger som en vit sträng invid stickspåret o tegelverket.
 

Bertil Johansson (Be-Jo) kör ut nybränt murtegel från ugnen. - Transporterna  var  rälsbundna och hästdragna.

”Hej vare´ går, över skrever och över snår”! Allan Elgström, Vera Elgström, Märta Pettersson, Sonja Fallström, Elly Andersson o Gunnar Fallström åker rälsbunden lervagn.


 

Arbetslag utanför en takstenslada vid Wedevågs Nya Tegelbruk 1896-1946. Jämlikheten har gjort sitt intrång, omkring 1944, 6 (sex)kvinnor och 15 män.Tegelmästare, var Nils Alderin, fr.o.m. 1936,  Karl Gustafsson dessförinnan.


Wedevågs Taktegel

 


2 rälsbyggare och 4 lerlastare + hästen Egid.


Intag för lervagnar

 


Torkställningar på Storön

 


Lastkajen från Tegelmästarvillan

 


Sandtåget och all personal 1897

 


 


 

 

Wedevågs Tegel tillverkades i 220 år. 60 arbetare producerade på 1930-talet,mur-, tak- och täckdikningsrör till en omfattning av 2-3 miljoner enheter per år.

 


 

Tegelmästarvillan med den övervuxna matkällaren – uppförd 1896

 

Markören visar platsen på Storön där stolphålen grävdes för  torkladan där man fann människoskelett som kördes till benstampen.

Rester av takpannetillverkningen från 1910-talet, nära brännugnen
 

Detta är vad som finns kvar, av den sista brännugnen på Storön.

Exempel på takpanna från förra sekelskiftet, en av flera sorter.
 

På takpannans baksida ser vi hur uppmärkningen kunde gå till.

 

Tegelverkets skrottipp vid Båårsån blev en bra sjösättningsplats.
 

 


 

Han gjorde tegel och murade hus
Jöns Peter Örtberg levde ett kringflackande liv.

Kommen från ön Ven i Öresund, hört berättas i skolan i S:t Ibs församling, där han föddes, hur Tycho Brahe i slutet på 1500-talet drev bönderna på ön att bygga sitt astronomiska observatorium,av murat tegel. Sedan Tycho Brahe avrest till Prag på inbjudan av den tysk-romerska kejsaren där, raserades hela hans livsverk på Ven när de arga bönderna, sten för sten rev observatoriet, tog hem murstenen och använde för egna byggen! Kanske byggdes den första kyrkan på Ven av dessa tegelstenar? Den som stängdes 2004!

Född den 23 juni 1856 kom J.P. Örtberg till Vedevåg som 25-åring, alltså omkring 1880. Bo fick han göra i Tunnbindartorp, numera Sjövik och fick arbete som tegelsla-gare vid Lillöns Tegelbruk på Kvarnbacka Ö. En ung kvinna från Koverboda, Lovisa, Lecontina Nydén, född den 7 september 1855, blev hans trolovade och de gifte sig den 24 mars 1884.De bosatte sig i Backa och fick 7 barn.Han 28 och hon 29 år 1884. Vid sitt 8:e barns havandeskap avled Lovisa den 13 januari 1898 vid 43 års ålder.Jöns Peter avled själv på grund av svagt hjärta den 4 mars 1904 vid 47 års ålder. Livet gav dem 14 år tillsammans!

J.P. Örtberg bevittnade alltså tegelframställningen vid Östra fallet i Vedevåg, före den stora översvämningen 1894, den som raserade dammanläggningar och Tegelbruks-byggnader, planerade på ritbordet redan 1796. Blickar hade med början redan 1871 riktats mot den nyöppnade järnvägen Frövi-Ludvika, så när det hundraåriga Tegelbruket på Lillön skadades vid vårfloden 1894, flyttades helt enklet tegelframställningen tolvhundra meter söderut, till Storön och malmbanan. Örtberg fick uppdraget att med sina mannar, en av dem var Wåhlstrand, mura tegelugnen och den 40 meter höga skorstenen vid Nya Tegelbruket. Arbetet utfördes 1896.

 




 

En guidemapp finns nu framtagen om WEDEVÅG,-förr och nu:

 

1 …………...………………………………………...Wedevågs dokumenterade tillverkningar 1556
2 …………..………………………………………………muséet, inrymt i Herrgårdens kök från 1637
3 …………..……………………………………..……………………1940-tals beskrivning om WEDEVÅG
4 …………..……………………………………………………………Wedevågs Bruk fyllde 450 år,-1988
5 …………..……………………………………………………..lärare, böcker och bibliotek, 1675-1901
6 …………..……………………..”Intet är herrligare än stålbruken”-Linné om Wedevåg 1746
7 …………..…………………………...Regalskeppet VASA och Wedevåg-Kvarnbacka-Stensta
8 …………..………………………………………...………………Cajsa Wargs förhållande till Wedevåg
9 …………..…………………ett FALL för Wedevåg, blev 2-falldigt! Västra och Östra fallet
10 …………..……………”Wedevågs Lås & Lavetter” (inte bara dörrlås, nej även vapenlås
11 …………..………………………...engelske John Ward var skicklig smed och vapenfaktorist
12 …………..…………..rörplåt (till pipor för pistol och gevär), tillverkas vid vapensmedjan
13 …………..……………Kvarnbacka-Wedevågs BLANKVAPEN; - värjor, sablar, bajonetter
14 …………..…………Kvarnbacka-Stensta i samarbete 166 år, värjor o sablar till ryttare
15 …………..………..värjor och sablar tillverkas dokumenterat åren 1674-1825 i tusental
16 …………..………………….harneskplåt till Arboga vapenfaktori från Kvarnbacka-Stensta
17 …………..………………………………48-pundiga kanoner till Karl XII:s norska fälttåg 1718
18 …………..………………………………………………..Kvarnbacka TULL i bruk åren 1635 till 1752
19 …………..….…stångjärn och järnmanufaktur transporteras mot utskeppning i Arboga


1900-talet,
ur guidemappen för Wedevåg-Kvarnbacka-Stensta

20 …………..…………………..Wedevågs Handredskap, metodiskt tillverkade, omtalas 1722
21 …………..…………..Wedevåg producerar 1 miljon handredskap åren 1973-74,exp.25%
22 …………..……………………………grep och hacka från dubbla vattenhjul vid västra fallet
23 …………..……………….smeden Elof Karlsson, Brännbomossen, varmpressar och härdar
24 …………..………………………..”Stallarn”, Harry Pettersson nitar skaft på cementskyfflar
25 …………..…………………………………………..Wedevågs Huvudkontor, Borrfabrik och Sågen
26 …………..………………………………………..Wedevågs Sågverk omtalas första gången 1676
27 …………..……………..Wedevågs Sågverk lagrade mer än 100 ”stabbar” bergslagsbjörk
28 …………..….……Wedevågs Kraftstation från 1920, dock fanns turbin vid västra 1907
29 …………..….Wedevågs Kvarn fanns före 1795 vid Östra fallet,här Västra 1796-1906
30 …………..……...1890-års karta med Wedevåg vid det Västra fallet, förklaring sid. 31
31 …………..……………..västra infarten den s.k. Kungsvägen till och från Loka hälsokälla
32 …………..………….Ivar Lundin och familjen Guatavsson vet hur man ”Väljer rätt borr”
33 …………..……………………..Wedevågs Borr i 1722-års priskurant benämndes ”NAVARE”
34 …………..……………………...Dragbrotschar/Driftar har tillverkats sedan 2:a världskriget
35 .…………..……………………………………för Wedevåg Tool och Wedevåg Färg vid SMEDEN
36 …………..………………….Wedevåg Färg eller Fernissen, grundades av D.C. Keiller 1902
37 ………………………..………………….Färg- och Fernisstillverkningen i Wedevåg 1902-1922
38 ……………….…………..…………………...Wedevågs Spännlack till Arméns första ”tygplan”
39 ……………..…………………………….Färg- och Fernisstillverkningen i Wedevåg 1923-1952
40 ……………..…………………..Harry Bengtsson på laboratoriet kontrollerar alkydkokningen
41 ……..……..………………………………...Tegelmästarvillan, dess inneboende till våra dagar
42 .…………...…..Drottning Christinas väg trafikeras med droskor vid Tallebos invigning
42 Nedre …………..……………………………………...Wedevågs Brandkår var 3 x 8 man på 1700-talet
43 ………………………………...Wedevågs TEATER var scen för Revy & Cabaré och Biograf
44 ……………….……….Wedevågs Ambassadör; - ÅKE DURKFELDT:s rekord håller än idag
45 …………..………….Stockholms Stadion, 2/7 1944, refererar Sven Jerring från 5.000 m
46 ……………….………...Badplatsen vid Snickartorp från 1931 har hopptorn och simskola
47 …………..……...Varmbadhuset renoverades 1929 o uppfördes av vallonerna,1600-tal
48 …………..…………….läsecirklar, bokklubbar och ett ökat Bibliotek, 1889-Mary Jonsson
49 .…………....vedevågs stridsflygare utbildas-utrustas till landsförsvaret i 2:a v.kriget
50 …………..……………………………...”Från bullar till ru(å)llar”, bagarns´ barn flyger i luften
51 ……………….……………..Wedevåg Färg kvar i kvarglömd Hasselblad-kamera på månen
52 …………...…...nordvästra infarten med Kyrkan från 1837 och Brandtornet från 1944


 


Upprättad inför studiebesöket den 22 sept. 2007 av turistbuss från Köping och Västerås.



Efter egna efterforskningar :
   Hans S Eriksson


vedevag.se ©